Ibland, men bara ibland tack och lov, regredierar jag. Då blir jag sur, trött och gnällig. Rent av kinkig! Eller schinkig som svensken skulle säga. Han struntar nämligen blankt i att när han säger så får ordet en helt annan (ganska skär) betydelse. En betydelse som i det här läget matchar varken mig eller mitt humör. Nu är jag KINKIG på det mer gråsvarta sättet, om vi säger så.
För att bespara människorna i min närhet borde jag nu förståndigt dra mig tillbaka med en god bok. Allra helst skulle jag lugnt och stillsamt stänga mina små blå någonstans där vid sex-tiden. På det viset skulle vi kanske kunna minimera skadeverkningarna av detta högst otrevliga tillstånd. Men hur lockande det alternativet än ter sig så fungerar det tyvärr inte just nu och just här. Istället får jag bryta ut mig på min stackars försvarslösa dator för att om möjligt förlösa lite irritation genom mina små ilskna fingrar.
Jag är hungrig! Och trött! Och schinkig! Även om det känns något bättre nu efter några minuters koncentrerat hamrande på tangenterna. Lite mat på det här så orkar jag några timmar till…
Linda gillar läget 