Borde vi köpa en Daloc-dörr mamma? Undrade min lille son för några dagar sedan. Samme son som för några månader sedan var fullt övertygad om att Billys panpizza skulle stå för den ultimata kulinariska höjdpunkten. Varje gång vi gick om en kyldisk kunde man höra en späd röst som framhävde panpizzornas förträfflighet. Märkväl, barnet hade aldrig i hela sitt liv ätit en sådan. Någonsin.
Eftersom vi känner vårt barn förklarade vi att sannolikheten att han faktiskt gillar sådana pizzor är det närmaste noll man kan komma. Gång efter annan upprepade vi våra ord, men effekten av det vi sa var inte långlivad. Till slut kom då dagen när vi slog på stort och inhandlade en stycken panpizza. Lyckan var stor i bilen hem medan det lilla livet funderade kring hur fantastiskt GOTT det egentligen skulle BLI! Och han var fullt förvissad om att hans framtid var räddad. Nu skulle han ALDRIG mer behöva gå hungrig.
En timme senare var besvikelsen ett faktum. Med blanka ögon konstaterade han att det inte smakade som det såg ut i reklamen. Och han är inte ensam. Varje dag översköljs vi av budskap om möjligheterna att köpa oss lite lycka. Färg, form och förpackning varierar men alla erbjuder de samma sak: möjligheten att bli eller få något bättre.
Nåväl, om lärpengen inte är dyrare än vad en bit fryst pizza kostar så är det väl rimligt. En Daloc-dörr tror jag dock inte att vi kommer att installera. Inte ens om Steven Seagal följer med på köpet.
God Natt!
/ Linda
Linda gillar läget 