Det här går bara inte. I can’t take it anymore. Arbetsrummet. Varje morgon har jag nu dragit iväg med skrivbordsstolen till köket. Över mattan som nio dagar av tio retsamt trasslar in sig i stolshjulen. Något som har den påföljden att jag måste kämpa med matteländet ända tills svetten rinner ner längs ryggen och hjärtat brister ut i spontantakykardi. Efter denna första vansinnesetapp måste jag sedan rulla genom den lilla gluggen mellan hyllan och väggen. Samma visa också där: hjuleländen vänder sig nio gånger av tio fel så att stolen kör fast så att det bara smäller om det. Och ja same procedure as last elände: svetten rinner och hjärtat slår. När jag kommit så långt att jag lösgjort både mig och stolen från diverse mattor och hyllor krävs det upp emot en halv timme innan lugnet åter igen sänker sig inombords. Detta är värdefulla minuter och jag borde verkligen ta bättre hand om dem.
Därför har jag nu bestämt mig. Jag måste reda upp i arbetsrummet. Verkligen. Gärna redan ikväll och allra senast imorgon. Varför ha ett arbetsrum om man dag ut och dag in sitter i köket och skriver? No sense at all. Frånsett att jag sitter en halv meter från kylskåpet vilket i en del fall kan anses mycket lyckat. Speciellt om det finns något gott i nämnda kylskåp. Å andra sidan är det mycket sällan som det gör det nowadays. Kokerskan som bor här har legat av sig något fruktansvärt den senaste tiden vilket gör att jag inte ens kan luta mig tillbaka på den trösten.
Någon kanske höjer på sin ögonbryn och utbrister ett ha! Nu gör hon det i alla fall…. smiter från det hon ska göra. Men låt mig försäkra er: denna åtgärd kommer dels att bespara mig mitt förstånd, dels se till att min gradu verkligen blir skriven. Att jag sedan på köpet får utlopp för mina organiseringsdrag och ja… kanske ett litet litet uppehåll i skrivandet. Det måste ju enbart räknas som hemåt.
/ Linda
Linda gillar läget 