Här sitter jag nu i mitt nystädade arbetsrum. Ni kan inte ana hur mycket b o r d s y t a här finns! Om jag blir jag trött av allt tänkande och skrivande är det nästan så att jag kan bädda åt mig till vänster om laptopen. Men bara nästan. Nu återstår endast lite finlir innan jag helt och fullt kan avsluta projektet. Bland annat inmappning av årets räkningar. Jopphejdi så jag ser fram emot det! Inte. Underhållningsvärdet på inmappning av räkningar torde ligga på minus fem på en skala från noll till tio. Nåväl – det positiva med det hela är att de redan är betalade. Jag kan ju gotta mig i det faktum att vi fortfarande innehar likvida medel trots att det mesta av våra inkomster bara gör en snabbvisit på våra bankkonton. Om de över huvudtaget hinner in och svänga. Vissa månader tror jag att de inte ens hinner det. Samtidigt som våra arbetsgivare trycker på sändknappen inkommer kontraorder från en handfull parter som anser att de behöver våra pengar bättre. Elbolag, försäkringsbolag, telefondito… Om det var fråga om en amerikansk domedagsfilm skulle vi nästan kunna höra dem ropa abort, abort! don’t let the money reach their account!
Här skulle jag kunna fortsätta med att utgjuta mig över att allt har blivit så dyrt nu för tiden. Man får ingenting för sina pengar längre. Men den vägen tänker jag inte gå just nu. Istället ska jag gläda mig över att vi får bo i detta landet. Att vi har tillgång till el. Att vi får köra bil dit vi behöver och framför allt att vi har möjlighet till ersättning om det sker något drastiskt med våra fordon. (Förstås med de förbehållen att kostnaden överstiger självrisken, att vi inte har ställt till det själv OCH att vi har rätt typ av försäkring.) Men som sagt – dit går vi inte nu.
Varsågod: njut av min räkningshög och det faktum att den är just min och inte er.
Ha det!
/ Linda
Linda gillar läget 