Linda gillar läget

Saker jag önskar att någon hade berättat för mig

augusti 24th, 2016
1. Hur stor du än är blir du jätteliten. När du är sjuk.
2. Mammas mat är alltid bäst. Utom för ditt egna barn som går i en byskola, då är skolköksans mat bäst. Alltid.
3. Din pappa kommer aldrig att upphöra med sina uppmaningar om att du ska klä på dig mer. Spelar ingen roll att han är nästan 80 och du är en bra bit över 40. Skicket på dina lungor och njurar kommer fortsättningsvis att utgöra prioritet nummer 1 för honom.
4. Din mamma kommer aldrig att sluta mata dig. Du kan ju gå och dö av undernäring. År 2016. I Norden. (därför hämtar hon också våfflor åt dig, då du är sjuk)
5. Livet blir automatiskt inte lättare för att du blir äldre. Snarare svårare eftersom du måste fatta de flesta besluten själv. (Utom tidpunkten för när du ska äta förstås, vilket din mamma sköter om. Och besluten om klädsel, där din pappa tar hand om det hela så att du i misstag inte ska bli för kall.)
6. När du blir sjuk och därmed jätteliten, är det bra med någon som berättar för dig att allt kommer att bli bra.
7. När någon berättar för dig att allt kommer att bli bra ska man tro på dem. Redan med det känns allt mycket bättre.
8. Man kan överdosera Netflix. (fast det kunde någon egentligen inte ha berättat, eftersom Netflix inte fanns förr i världen.)
9. Medan man överdoserar Netflix måste man komma ihåg att med jämna mellanrum byta sida i soffan. Annars är risken överhängande för att man får nackspärr. Och då blir det ännu mer synd. Om dig.
10. Solen skiner alltid. Åtminstone under de dagar då du får antibiotika där det i bipacksedeln står att man inte ska utsätta sig för starkt solsken.
Sen finns det ju förstås miljoner andra saker som skulle ha varit bra att veta, men det får vi ta en annan gång. Nu ska jag byta sida.

I soffan.
Så synd om mig

augusti 23rd, 2016

Det finns dagar och kvällar när man är på topp. När det inte finns någonting som kan rubba en. Inte ens en sketen millimeter. Sen finns det andra dagar när livet inte är så där hoppsanhejsan. När huvudvärken smyger sig på, frossan gör så att man knappt hålls i soffan. Och febern gör sitt bästa för att nå nya, högre och mer avancerade höjder. Samtidigt som syretillförseln långsamt stryps och det blir tyngre att andas. Typ som ikväll då.

Den här typen av kvällar har den 23 augusti i nådens år 2016 fått en ny benämning: Idolkvällar. Varför? Jo för att undertecknad av naturen är världens sämsta Idol-tittare. Jag lider något så fruktansvärt med alla de unga (och äldre) mänskor som går in där framför juryn, och alltför många gånger inte har en realistisk bild av sig själva och sin (bristfälliga) sångförmåga. Jag kvider, plågas och blundar medan jag håller händerna för öronen. Och blir alldeles ifrån mig över tanken på att ingen, ingen, har stoppat dem! Att ingen har funnits där så mycket för dem att de på ett konstruktivt sätt kunnat säga att Idol inte är rätta stället för dem. Att dom hellre ska göra något annat, något som de är bra på. Istället för att låta sig förödmjukas inför miljoner tittare. Och kanske först och främst sagt åt dem att lyckan på jorden inte är att bli artist.

Men på grund av risigt allmäntillstånd låg jag alltså fjättrad där framför TV:n. Att svänga sig bort från den gjorde ont. Att hålla för öronen gjorde detsamma. Fjärrkontrollen låg tre kilometer bort så för att greppa den hade jag tvingats stiga upp. Förstår ni dilemmat? En risig kväll uppgraderades på nolltid till risig kväll 2.0. Och det var jättesynd om mig. Ända tills sista reklampausen då jag äntligen lyckades pallra mig upp. Men mest synd tror jag ändå att det var om alla de stackare som ingen hade bemödat sig att berätta för att de ska hållas hemma och fundera ut vad dom är riktigt riktigt bra på. Vad de skulle trivas att syssla med. Vad de gör när de mår som bäst. Och att de tycker om dom som dom är.

Fast de inte kan sjunga.

Saker jag önskar att någon hade berättat för mig

Så synd om mig