Där låg han på den morgonvåta asfalten. Brun, vit. Och dessvärre väldigt platt. Vad gör jag då? Jo på min väg till hvc kör jag över honom en gång till. Inte för att det innerst inne i mig bor en hänsynslös sadist, utan av den orsaken att jag för att undvika honom skulle tvingas svänga över i andra filen. En manöver med vilken sannolikheten för även mitt tillplattande (med tillhörande död) avsevärt skulle öka. Och om någon frågar mig så tycker åtminstone jag att det räcker med ett dödsfall per dag. Om man har möjlighet att välja, vill säga.
Ändå känner jag mig efteråt något usel. Fortsättningsvis håller jag för att ett lik är fullt tillräckligt, men var det nu nödvändigt att ytterligare lägga sten på börda? Att smeta ut honom över ett ännu lite större område? Stackars Korre Ek som högst antagligen gjorde så gott han kunde för att ta sig säkert över. Som nästan klarade sig, bara någon meter till och han hade haft ännu en vacker höstdag att se fram emot. Men det är väl kanske så att det inte alltid räcker med att vara flitig och göra det man ska. När det hela tiden finns så mycket runt omkring en som kan fälla en till marken. Inte bara en.
Utan många gånger.
Linda gillar läget 