För några dagar sedan såg jag äntligen Den sista resan, filmen där Filip Hammar tar med sin pappa på en resa ner till Frankrike i hopp om att pappan ska återfå någon slags glädje över att ännu leva. Medan jag tittade grät jag över allt som jag kände igen. Stundtals gav jag goda råd åt Filip, som att han inte skulle lämna den gamle faren ensam i hotellrummet över natten (och ja, han föll och skadade sig). Eller att han skulle ge pappan ett sugrör istället för att angsta bredvid när han kämpade för att få vinglaset till munnen (och ja, i slutet av filmen gav han honom en present bestående av mycket fina sugrör). Där framför TV:n visste jag allt så mycket bättre än Filip, jag var en jävla besserwisser rent ut.
För några år sedan medan jag ännu inte förstod vad som höll på att hända med vår pappa var jag inte så stor på mig. Precis som Filip blev jag ibland frustrerad men vartefter tiden gick blev jag allt oftare ledsen. Över det som jag först trodde var att pappa inte ville förstå eller anstränga sig, men sen gradvis insåg berodde på att han helt enkelt inte längre förmådde.
Under tiden som jag såg filmen förstod jag också hur mycket ilska och sorg men även skuld som jag ännu har kvar i mig. Min första lättnad över att den sjuka och plågade versionen av pappa äntligen fick ro, byttes så småningom ut mot sorgen och ilskan över att han överhuvudtaget måste bli sjuk. Skulden över att vi inte räckte till infann sig, skuld över att mamma måste kämpa tills hon själv blev sjuk och skuld över att vi gav över till andra och att det sen måste ta så förbannat länge innan han fick en boendeplats. Även om jag förnuftsmässigt förstår att just den skulden inte är min att bära så finns den ändå där.
Frågan om varför den sista etappen på hans livsresa måste bli så svår och ovärdig för honom gav mig ingen ro. Men när våren och sommaren kom gick tanken ännu längre tillbaka i tiden för att ge rum åt saknaden av den person och pappa han var, med glimten i ögat och alltid på gång med något nytt projekt. För att sen under julen öppna för saknaden över att han aldrig mer skulle sitta bredvid oss, pantandes på att öppna sina julklappar medan vi andra höll på att förgås av nyfikenhet över vad han hade fått. Det är typ inte alls samma sak att huttra iväg till en isande kall begravningsplats och tända ett futtigt litet ljus i en lykta.
Men vet du pappa, idag saknar jag speciellt hur du lärde oss att man inte ska sakta ner när det börjar gå tungt utan istället öka farten. Uppförsbacke? Öka! Just nu har jag nämligen svårt att ens upprätthålla hyfsad promenadtakt. Vid minsta lilla uppförslut skulle jag helst av allt sjunka ner någonstans långt inne i skogen alternativt låsa in mig i en fyr långt ute i havsbandet för att försöka vänta in mig själv. Känna efter om jag ens överlevde åren som var. Sen skulle jag vilja lära mig tänka igen, tankar som inte hackas sönder eller drivs framåt i en forcerad takt för att passa in hos alla andra utom mig själv. Alldeles speciellt nu när yngste Ahlbäck om några dagar sätter sig på bussen ner till Dragsvik. Kan du fatta att han gör det pappa, vart far tiden och vad gör vi av den? Det känns som om jag förutom att sörja dig också sörjer den större bilden, min uppfattning av vad livet har varit, vad det är och hur jag skulle vilja att det ska bli.
Tillsammans med en god vän satt vi för några veckor sedan och pratade om hur mycket som händer i våra liv utan att vi för den skull stannar upp. Hela tiden förväntas att vi ska sträva framåt, jobba på. Trots att vi utmanas på otaliga möjliga och omöjliga sätt. Trots att vi mister människor som är viktiga för oss. Hon sa så klokt att längre tillbaka i tiden hade vi åtminstone de svarta banden som man fäste kring armen för att visa att man har sorg. Sorgbanden gav omvärlden möjlighet att visa stöd och förståelse för den sörjande. Gav kanske insikt om att det just nu inte är läge för att kräva några storverk av just den personen.
Jag tror att jag behöver ett band. Eller flera.
Linda gillar läget 