Linda gillar läget

Nej men snälla vän, du kan ju inte stå på den stegen! säger han. Det är farligt! Du måste ha en stege som är tillräckligt lång, står stadigt och lutar lagom så att du får stöd för benen. Du kan ju ramla ner, när som helst! Det där gör jag.

Nej, pappa. Det är ingen fara med mig, jag står jättestadigt och kan luta benen hur bra som helst – titta! *mogen dotter lutar sig snyggt medan hon viftar med händerna*

Nej men snälla vän! Så mycket har jag byggt i mina dar att jag vet vilken stege man ska ha och hur man ställer den. Jag sa gå bort därifrån, jag gör det där. Jag vill ju inte att du ska ramla ner.

Så jag går bort därifrån och låter min snart 83-årige far göra det han gör bäst: vara pappa. Och byggmästare. Själv ställer jag mig snällt med fötterna stadigt på terassen och börjar bända bort bräderna längst ner. Byggmästaren placerar omsorgsfullt den stege han haft med sig och klättrar sedan upp. I full mundering inklusive keps med öronlapparna nedfällda ”för att myggorna prompt ska in i öronen”. I skuggan är det 24 grader och hur många grader det är här i solskenet, uppe under taket, vill jag inte ens tänka på. Själv jobbar jag i shorts och linne men svetten rinner ändå.

Tystnaden sänker sig medan vi sida vid sida knogar på. En med farligheter och den andra inte. Han med farligheterna är säkert nöjd över att ta hand om sin lilla (48-åriga) dotter. Hon som låter honom göra det är i sin tur nöjd –

över att han än en gång får känna sig behövd.

När man springer genom livet och hela tiden är på väg någonstans, lyxar ens fötter inte till det med att välja ut en plats där det skulle vara stadigt och bra att ställa sig. Istället trycker de sig taktfast och turvis ner på den yta som just då är närmast, bara för att i nästa sekund dra sig uppåt igen. Framåt, bort. Skulle det råka sig att underlaget är dåligt eller till och med ger vika hinner man oftast inte ens tappa balansen, utan tar istället snabbt nästa nedslag, nästa. Och nästa.

För några månader sedan behövde – eller kunde – jag och många med mig inte springa längre. Pandemin tvingade oss att sakta ner och i all den tomma tid som med ens infann sig, måste man plötsligt välja var man kunde och ville sätta ner fötterna. Och med de valen föddes för mig också frågor kring alla de livssträckor som jag redan lagt bakom mig. Var de nödvändiga? Borde jag själv ha valt och inte låtit hastigheten göra valen – i någon slags fartblind övertro på att livet blir lättare så?

Men det är ändå den mer okomplicerade biten. Baserat på tidigare erfarenheter kommer jag troligen och till sist att landa i insikten om att jag trots allt inte kan ändra det som har varit. Efter det behöver jag bara klura ut åt vilket håll jag vill ta mig. Var jag ska hitta fäste under de år som kommer. För att sen överlägga med mig själv om …

hur hårt jag egentligen vill och ska springa.