Trots att vinden för länge sen lagt sig hittar havet ingen ro. Långa dyningar rullar fram över Kvarken innan de tungt vältrar sig in över stenigt ojämna stränder. Gammal sjö. Rörelsen finns kvar, oron. Oviljan att stilla sig.
Själv vill jag inget hellre än att bli stilla. Låta allt som varit mojna och bero. Men också inom mig slår ännu vågorna. Ilskan. Mer oregelbundet nu, men tillräckligt ofta för att få mig ur balans.
Mest arg är jag på mig själv för att jag gav mig in i det. Arg på tron att jag skulle ha kunnat förändra något och göra skillnad för helheten. Att jag skulle få människor att närma sig varandra och verkligen lyssna till vad den andra säger. Men jag vet bättre nu. Öron öppnas aldrig utifrån. Viljan till förståelse måste komma inifrån.
Kanske är det så att lokalpolitik gör sig bäst för dem som kör sitt ärende från punkt a till b? Utan avvikelser och distraktioner. Kanske är det så att jag borde ha ägnat min tid åt någonting annat de senaste sju åren?
Det sägs att geocaching är kul.
Fan
Faaan
Faaaaaan
Linda gillar läget 