Fotfäste

När man springer genom livet och hela tiden är på väg någonstans, lyxar ens fötter inte till det med att välja ut en plats där det skulle vara stadigt och bra att ställa sig. Istället trycker de sig taktfast och turvis ner på den yta som just då är närmast, bara för att i nästa sekund dra sig uppåt igen. Framåt, bort. Skulle det råka sig att underlaget är dåligt eller till och med ger vika hinner man oftast inte ens tappa balansen, utan tar istället snabbt nästa nedslag, nästa. Och nästa.

För några månader sedan behövde – eller kunde – jag och många med mig inte springa längre. Pandemin tvingade oss att sakta ner och i all den tomma tid som med ens infann sig, måste man plötsligt välja var man kunde och ville sätta ner fötterna. Och med de valen föddes för mig också frågor kring alla de livssträckor som jag redan lagt bakom mig. Var de nödvändiga? Borde jag själv ha valt och inte låtit hastigheten göra valen – i någon slags fartblind övertro på att livet blir lättare så?

Men det är ändå den mer okomplicerade biten. Baserat på tidigare erfarenheter kommer jag troligen och till sist att landa i insikten om att jag trots allt inte kan ändra det som har varit. Efter det behöver jag bara klura ut åt vilket håll jag vill ta mig. Var jag ska hitta fäste under de år som kommer. För att sen överlägga med mig själv om …

hur hårt jag egentligen vill och ska springa.