Så kan man ju kalla det. Eller att bli gammal. Åldras. Närma sig sitt bäst före datum. Eller helt enkelt go downhill. Men vad man än väljer att kalla det, så är det något som de flesta av oss har gemensamt och gör. Vare sig vi vill, eller inte. Själv är jag definitivt på väg mot medelåldern. Många kanske säger att jag redan är där, medan andra påstår att jag är bara barnet. Det beror kanske på från vilket håll man betraktar mig.
Och jag kan på något sätt hålla med dem alla. En del dagar fattar jag inte hur någon med gott samvete har låtit mig gå ut genom högstadiets dörr, de andra dagarna upprör jag mig över ”dagens ungdom” som tydligen aldrig kommer att inse vikten av att ta på sig en extra tröja. Eller en mössa. Eller varma skor. Eller kläder överhuvudtaget. Jag är alltså minst sagt kluven, en fjortonårig snart 45-åring eller en 45-årig snart fjortonåring. En kärringfjortis.
Lite jobbigt är det ju, det där med att inte veta hur man ska ha sig. Men åldrandet i sig har jag inga problem med, snarare tvärtom. Jag smågillar rynkor och har därför allvarliga planer på att skaffa mig så många som jag bara hinner och kan. Men rynkor är ändå bara ett ålderstecken och det är inte alla som gillar dem. Många mänskor betalar dyra pengar i förhoppning om att kunna släta ut alla de ojämnheter som på något vis påminner om att man har haft förmånen att leva ett liv.
Ett annat ålderstecken som kanske fler av oss bättre kan uppskatta, läste jag om idag. I en studie som publicerats i Trends of Cognitive Science har man nämligen upptäckt att det verkar som om vi faktiskt blir mer kreativa ju äldre vi blir. Vi blir duktigare på att upptäcka mönster i omvärlden och lösa problem. Ganska bra va? Då kanske till och med jag så småningom får lite innehåll.
Till alla mina inplanerade rynkor.
Linda gillar läget 