Linda gillar läget

Strömlös

november 27th, 2016

Inte sömnlös. Eller drömlös. Utan verkligen, på riktigt: strömlös. Men det går det också, till och med mycket bra för det mesta. I köket eldar vi i vår Högfors 6:a. Ovanpå den placeras min kaffemutter som jag i bagaget bar hem från Rom. I ugnsluckan placeras resterna från gårdagens äppelkompott. Medan jag väntar njuter jag i och av spisvärmen.

I andra änden av huset eldar vi också. Vartefter elden brinner ut lägger vi på ny ved, inburen från det egna lidret. Ett evigt kretslopp som bara i sig alstrar värme. Hugg ner träd, kvista, såga i stockar av lagom längd. Lasta stockarna på kärran för att sen köra hem. Lasta av, låt torka, såga, klyv, kasta in. Låt torka – länge. Lasta på skottkärran, kör in.

Elda.

Och när man vet att man klarar sig känns livet helt ok. När ljusen brinner, kaffet är varmt och äppelbitarna mjuka och söta. Trots snön, vinden och den frånvarande elektriciteten så klarar jag mig. Ändå är jag inte den som skulle klara av att gå helt tillbaka till rötterna. Jag vill ha min dator och min telefon. För vad vore jag utan Google? Jag vill kunna läsa min tidning och duscha varmt utan att vara tvingad till att räkna minuterna.

För ser ni – längst inne är jag väldigt bekväm. Jag skulle inte säga lat men som sagt, bekväm. Som halvmaterialist uppskattar jag de framsteg som under decennier har gjorts och görs. Jag njuter av att veta att mitt hus är varmt om morgonen, trots att jag sovit hela natten istället för att ha öst in ved i pannan. Jag tycker om att gå in i köket och knäppa på kaffebryggaren – istället för att halvsömnig försöka få fyr i Högforsen. Jag har svårt att föreställa mig ett liv utan min bil. Jag är mycket fäst vid mina ledlampor och min julbelysning. Och mitt kylskåp är min bästa vän.

Näst Högforsen, då.
Att inte förstå

november 25th, 2016

I dagarna har vi fått läsa exempel på hur Migri motiverar sina avslag, men ändå i sin godhet ”godkänner som faktum att du blivit utsatt för misshandel genom att man rivit ut dina tänder, borrat i dina händer, slagit dig med kniv, dragit dig bakom en bil samt…” Så behandlas mänskor år 2016, ändå avslås deras begäran om att inte sändas tillbaka till hemlandet, därför att ”din rädsla för att återvända hem inte är objektivt begrundad”. Migrationsverket i all sin vishet tror nämligen inte att personen ifråga skulle vara utsatt för fara när de återvänder.

Tror.

Och jag förstår verkligen inte. Vilken typ av mänska som kan fatta sådana beslut. Som kan formulera dessa horribla meningar med sådan fruktansvärd beskrivning av det som någon tvingats genomlida. Som kan få en annan mänska att skriva ner dessa beslut för att därefter lägga texten i ett kuvert och sända till mänskan ifråga. Och sen gå hem till sin egna familj och sova tryggt i förvissningen om att ingen kommer att dra ut hens tänder. Ingen kommer att borra i deras händer, slå dem med kniv. Eller binda fast dem för att sedan dra dem bakom en bil.

Ingen. De får sova lugnt.

Om de kan.

Igår fick jag lyssna till en annan historia. Om en ensam mamma som tillsammans med sina små barn i fyra år väntat på besked om de ska få stanna i vårt land. Fyra år. Av förlamande ovisshet. I trygghet för stunden, men inte mer.

Trots att jag inser att det är svåra processer och är medveten om att vi inte kan hjälpa alla. Trots att jag inser att det inte räcker med att förvara alla dessa mänskor, att vi också måste kunna ge dem dagar med innehåll och mening. Så förstår jag ändå inte vilken typ av mänska som kan fatta och skriva ner de här besluten.

Och fortfarande leva med sig själv.

Strömlös

Att inte förstå