Trots att vinden för länge sen lagt sig hittar havet ingen ro. Långa dyningar rullar fram över Kvarken innan de tungt vältrar sig in över stenigt ojämna stränder. Gammal sjö. Rörelsen finns kvar, oron. Oviljan att stilla sig.
Själv vill jag inget hellre än att bli stilla. Låta allt som varit mojna och bero. Men också inom mig slår ännu vågorna. Ilskan. Mer oregelbundet nu, men tillräckligt ofta för att få mig ur balans.
Mest arg är jag på mig själv för att jag gav mig in i det. Arg på tron att jag skulle ha kunnat förändra något och göra skillnad för helheten. Att jag skulle få människor att närma sig varandra och verkligen lyssna till vad den andra säger. Men jag vet bättre nu. Öron öppnas aldrig utifrån. Viljan till förståelse måste komma inifrån.
Kanske är det så att lokalpolitik gör sig bäst för dem som kör sitt ärende från punkt a till b? Utan avvikelser och distraktioner. Kanske är det så att jag borde ha ägnat min tid åt någonting annat de senaste sju åren?
Det sägs att geocaching är kul.
Fan
Faaan
Faaaaaan
Linda gillar läget 
Alla instrument behövs i en orkester. Men man kan heller aldrig ändra någon annan än sig själv. Fina ord, viktiga ord, men så sabla svåra att efterleva till fullo. Jag satt i kommunstyrelsen förra mandatperioden. Den här mandatperioden sitter jag i fullmäktige. Det är ett helskotas hårt jobb, men du är förtroendevald. Du sitter där du är för att dina väljare vill ha dig där. Därför sitter du där med din ilska och din kamp för att få över gränserna, nå fram när det inte går. Vem ska dina väljare rösta på om du inte är där? Jag tror inte att någon av de du känner ilska mot kan vara ett alternativ för dem. Så ta de där fighterna, mest för dina väljares skull, oavsett om det leder dig dit du vill eller inte. Geocaching sägs vara kul. Politik sägs dock sällan vara det, även om det finns många fina stunder även där!
Jovisst finns det fina stunder även där och länge var de tillräckliga. Nu är de inte det längre och jag märker att jag håller på att bli en person som jag inte tycker om. Jag har aldrig sett mig som en arg person, inte heller en cynisk – men under de senaste åren har de dragen blivit alltmer framträdande. Och alternativet till att skrika otidigheter åt sina kollegor i salen är att sitta tyst (jag har ju min uppfostran ändå kvar). Alla behövs, men vem behöver en tyst förtroendevald? Jag tänker/hoppas att det garanterat finns nya fräscha personer som kan/vill göra en insats för det gemensamma goda. Jag måste bara hitta dem och för att göra det borde jag kanske slipa på mitt peptalk – eller vad tänker du? 😉
Jag tänker att när det kostar mer än det ger, då ska man räcka över stafettpinnen. Men att vara en tyst förtroendevald kan även vara en smart förtroendevald. I lägen där jag märker att jag inte kan vinna en strid, tar jag upp mina argument en gång. Sedan reserverar jag mig mot beslutet och har på förhand skrivit min reservation. På så sätt lyfter jag mina väljares talan utan att slita ut mig själv.
Men ja, om det kostar för mycket, då är det inte värt det. Och när du håller ditt peptalk, så be dem undvika din blogg tills de har bestämt sig. 😁
Jag hör att vi delvis använder samma strategi –
… och jag tryckte för snabbt. Vi använder delvis samma strategi – jag har aldrig förstått människor som måste upprepa sig gång på gång. Har jag något att säga, säger jag det. Instämmer jag med beredningen är det fine. Instämmer jag inte men kan leva med majoritetens beslut är det så. Kan jag inte leva med det lämnar jag avvikande åsikt. Och ja – bra tanke med att undanhålla bloggen 😀