Jag har ett bekymmer. Eller flera egentligen, men ett som jag tänkte testa på er. Det handlar om det där med att få känna och uttrycka stolthet över något som man antingen ensam eller tillsammans med någon åstadkommer. En rättighet som åtminstone jag tycker att vi alla borde få ha och ge varandra. Ändå är det tydligen inte så enkelt utan många gånger när någon försöker vara just det, stolt, blir de nedskjutna direkt. Sänkta så det bara smäller om det.
Och för mig blir det ett problem.
Om vi inte tillåter oss själva eller varandra att vara stolta över den egna eller gemensamma insatsen. Om det a) aldrig betraktas som tillräckligt eller b) gång efter annan betraktas som tomt skryt. Har vi då någon som alls möjlighet att tillsammans ta oss vidare?
Jag är fullt övertygad om att man aldrig kan höja sig själv genom att trycka ner andra. Jag blir inte bättre av att jag försöker få någon annan att framstå i dålig dager. Det funkar inte så, utan det enda man då får till är många gånger inte mer än en unken smak av bitterhet.
Vi behöver inte tycka lika. Vi behöver heller inte överdrivet klappa varandra på ryggen och utan anledning höja varandra till skyarna. Men föreställ er att vi alla skulle kunna försöka tänka på hur vi lägger fram våra budskap. Och hur vi tar emot dessa budskap. Hur vi pratar med varandra, till varandra. Och hur vi pratar om varandra.
Fatta vad vi då skulle kunna åstadkomma!
Men ger jag mig? Nej. Istället visionerar jag kreativt, tänker utanför boxen och utformar ett alternativt upplägg till utmaning. Någon kanske försöker påstå att jag fuskar men där är jag inte riktigt beredd att hålla med. Tänker utanför boxen, mind you. Ungefär som när Kalle och Hobbe spelar Kalleboll. Reglerna ändras under spelets gång.
Linda gillar läget 