Linda Ahlbäck, svarar jag i telefon och det är allt jag hinner med innan jag får en lång och invecklad utredning kring recept. Eller närmare bestämt bristen på, och behovet av, ett sådant. I andra änden av linjen finns en mycket exalterad person som nämligen är fullt och fast övertygad om att hen ringt till en instans som kan förmedla precis det som hen behöver. Recept.
Det här är inte första gången det händer utan det har hänt några gånger tidigare. Högst antagligen är förklaringen inte mer invecklad än att numret till min jobbtelefon råkar vara väldigt snarlikt numret till hälsovårdscentralen eller apoteket. Naturligtvis tycker jag lite synd om de personer som inför en vilt främmande mänska drar hela sin vårdhistoria, men på något vis är jag ändå mest fascinerad. Fascinerad över hur svårt det är att hejda någon som är så inställd på att de befinner sig på rätt ställe med sitt ärende.
Vid vissa tillfällen blir vi mänskor nämligen väldigt målinriktade. Själv tror jag att det främst gäller när vi står inför det att vi måste kontakta vissa instanser, är det då vårdinrättningar, skattemyndigheten eller valfri mobiloperatör. Före vi kommer så långt att vi tar tag i telefonen måste vi arbeta upp ett visst sinnelag. Finländsk råstyrka. Mod. Och en tro på oss själva. Vi måste intala oss själva att vi är viktiga. Att våra ärenden är viktiga. Vi måste arbeta upp lite jävlaranamma, på ren svenska
Så vi gör hundra knyck redan från början. På några få minuter häver vi ur oss allt det som länge förargat oss. Allt det vi behöver. Och allt det som vi vill ha hjälp med. Vi kör vårt vansinnesrace ända tills någon i andra änden till sist lyckas inflika några ord, typ – tyvärr har du fått fel nummer (som i mitt fall). Eller tyvärr – den person som hanterar de här ärendena har gått för dagen (alternativt åkt på vintersemester, alternativt pensionerats). Eller – du borde kanske ringa vårt andra kontor, där har vi kontorstid den fjärde dagen i jämna veckor men endast vid midnatt och sommarsolstånd. Och så får man börja om från början.
Och det kan ju kännas lite jobbigt. Speciellt eftersom det så sällan infaller sommarsolstånd under midnatt den fjärde dagen i jämna veckor. Men kanske det är så att man måste ha ett strikt reglemente?
Inom vissa branscher.
Linda gillar läget 