Linda gillar läget

Vet ni vad min mamma gjorde ikväll? Hon köpte sockor åt mig. Sockor med monster på. Med höga skaft. Och monster, sa jag det? Världens varmaste sockor, dessutom. Allt jag behövde göra var att säga Snääääääällla mammmmmmaaaa, kan jag fååååå dom? Och så fick jag dom. Rakt från barnavdelningen. Pojksidan.

Så vad lär vi oss?

Jag tycker om monster.
Jag har små fötter.
Dom andra pojkarna tycker tydligen också om monster.
Jag tror fortfarande att jag är mammas lilla älskling.
Och borde alltså växa upp.

Men vet ni vad?

Min mamma bryr sig inte om att jag tycker om monster, jag får tycka om vad jag vill.
För min mamma är mina fötter alldeles lagom.
Jag kommer alltid att vara min mammas älskling (tillsammans med mina systrar, naturligtvis).
Och det står jag för.

Så gissa vem som iklädd monstersockor kommer att glida nerför pisten om några dagar?

Jag!

The woman who made it – ända till sportlovet.

Fem före jag skulle befinna mig i en stadsdel nära mig sprang jag ut från jobbet. Mycket nöjd över mig själv eftersom jag idag mindes på vilken sida av huset som jag lagt bilen och därför kunde springa målmedvetet.

Framme på parkeringen tittar jag så vilt åt höger, tittar därefter lika vilt åt vänster. Tittar rakt fram. Ingen mörkblå Jaguar så långt ögat kan nå. Inte ens en liten spräcklig kattunge, vilket i och för sig är gott och väl eftersom en sådan skulle ha det ganska kallt i den snöyra som viner kring öronen.

Tittar för säkerhets skull igen, åt alla håll. Kanske det har snöat så mycket att jag bara inte känner igen den? Ser då en bekant bil och inser med ens att jag har … SunkOpeln idag.

Kall om öronen (ja jag glömde mössan) kall om händerna (ja jag hann inte ta på mig handskarna) sveper jag den mesta snön av bilen så att jag kan kliva in. Startar upp. Skrapar rutorna bättre (för så ska man göra) och rattar iväg. Alltmedan jag tackar de högre makterna för att jag råkar jobba i en stad där det i princip räcker max 10 minuter att ta sig från den ena sidan till den andra. Till och med i snöoväder.

Rusar storögt in i det apotek dit jag hela tiden strävat. Tar kölapp, två före mig. Apotekstanten (okej hon är yngre än mig) ropar 98! Ingen respons. 98! Same same. Hon testar nytt nummer: 99! 99! Nothing. 100? Jaaaaa – ropar jag då. Återhållsamt. Och slår mig ner framför henne.

Det elektroniska receptet har funnit sin väg fram till tantens (förlåt) dator och här går det undan! Ända tills vi båda inser att farbror doktorn (i min ålder ja) har skrivit ut samma styrka på medicinen till såväl mor som son. Och då blir vi ju lite fundersamma, hon och jag. Hon räknar. Jag försöker läsa bipacksedel. Båda gör vi det bästa vi kan med den tankeförmåga som återstår efter merparten av arbetsdagen, men det räcker inte. Hon kapitulerar, kollar med äldre tant (äldre på riktigt) och allt är ok.

Jag hastar ut. Ger sonens medicin åt min gamle far som i snöyran enkom kört in från holmen för att hämta barnbarnets medicin. Har jag sagt att jag har världens bästa föräldrar? Och undertecknad hastar vidare. Eller skulle göra det om jag inte märkt att jag glömt datorsladden vid jobbet.

Så jag kör tillbaka. Parkerar utanför dörren. Memorerar för säkerhets skull utanför vilken dörr. Rusar in efter sladd. Rusar ner igen. Hittar SunkOpeln på första försöket. Och rattar iväg till nästa instans och möte.

Alla som längtar efter sportlovet säger hepp!

HEPP!!

Linda gillar läget

Mammor kan

One of those days