Linda gillar läget

Boobs

mars 8th, 2017

Japp – ganska högt uppe på framsidan av min kropp har jag en uppsättning kroppsdelar som det motsatta könet saknar. Det kan jag inte förneka. Men om man flyttar blicken och spanar uppskattningsvis en halv meter längre ner, kan den observante notera att jag där å andra sidan inte utrustats med en annan kännspak typ av kroppsdel.

I och med att det förhåller sig på det här sättet kunde man ju kanske tycka att det hela skulle jämna ut sig – eller? Eftersom jag har något som du inte har. Och du har något som jag inte har, så blir det på något vis … jämlikt. Om någon frågade mig vad jag skulle vilja benämna det här fenomenet så skulle jag säga: utsidesjämlikhet.

Dessutom skulle jag vilja påstå att utsidesjämlikhet också förekommer på insidan. Jag tror nämligen att vi mänskor inte är helt lika och inte heller är tänkta att vara det. Varken när det gäller kön eller annat. Vissa är duktiga på en sak och andra är duktiga på annat. Någon äger råstyrka en annan not so much. En del mänskor är så smarta att det nästan gör ont medan andra aldrig kommer att uppfattas som den vassaste kniven i lådan. Inte ens i storköket.

Min teori är därför inte tillägnad enbart förhållandet kvinnor kontra män, utan rubbet. Vi är inte lika, men våra olikheter jämnar ut sig. Alltid. Som mänskor kompletterar vi varandra och lyfter i bästa fall varandra. I all vår olikhet blir vi jämlikar och borde därför i rimlighetens namn också uppfattas och bemötas som sådana. Som lika värda.

Men eftersom alla tyvärr inte ännu är av den åsikten får vi väl fortsätta några år till med att uppmärksamma Internationella kvinnodagen.

Vi och boobsen.
Hemma

mars 7th, 2017

Vår värmepanna har stannat, den brukar göra det ibland. Oftast när det är svinkallt ute så att vi ska sakna den så mycket som det bara är möjligt. Antingen har den ett våldsamt behov av bekräftelse eller så är den helt enkelt illvillig. Jag tror på det senare.

Igen eldar vi alltså, i alla spisar vi har. Nu är det varmare ute än senaste natt, men värmen behövs ändå. Duschar gör vi så lite som möjligt och när jag tvättade håret imorse tror jag bestämt att det iskalla vattnet gjorde så att min stackars skalle krympte några avgörande centimetrar. Efteråt fick jag nästan båda ögonens fransar målade i ett enda svep och när jag tog på mig mössan föll den ner över öronen. Hoppas det reder upp sig, någon gång.

Trots att huvudet minskat i omfång trängs fler tankar än någonsin. Eller är det kanske just för den påtvingade litenhetens skull som trängseln känns snudd på övermäktig? Ett myller av funderingar som uppstod under helgens bilresa genom de milsvida och tysta granskogarna. Inte klokt egentligen hur mycket Finland vi då körde genom och hur mycket man hinner tänka när man inte behöver göra annat. Tänka på hur det är att vara finländare men ändå i många andras ögon aldrig betraktas som finländare fullt ut. Hur konstigt är inte det, egentligen?

Jag är hemma men enligt andra inte h e m m a. Jag tillhör men ändå inte.

Kanske är det bara jag och mitt för tillfället lilla huvud, men ibland känns det som om det skulle vara skönt att få tillhöra, bara sådär. Utan att ifrågasättas. Utan att behöva förklara sig.

Och precis nu, just här. Skulle det dessutom vara skönt att få tillhöra det folk som har sina värmesystem i skick. Både mitt huvud och jag behöver en varm dusch.

Innan vi riktigt snävar in.

Boobs

Hemma