När jag på morgonen tog mig över bron blåste det en ganska frisk sidvind. Tolv meter per sekund och varenda eviga sekund var fylld med snöblandat regn. En tjock sörja som någon med lagom stor spade planlöst stod och slängde kring sig i blåsten. Ändå satt de troget uppradade där längs strandkanten, pilkarna.
Det är precis vid sådana här tillfällen som mina och min mans tankar går isär. Själv tänker jag: vad är det som är så fruktansvärt fascinerande med att pilka att man gör det i vilket väder som helst? Medan han tänker: i det här vädret skulle någon aldrig frivilligt sitta ute timtal om det inte var så att de flydde från någonting (underförstått: hur har dom det egentligen där hemma?).
Två mänskor. Två tankesätt: a) pilkarna flyr till b) pilkarna flyr från. Själv vill jag ju gärna tro att jag har rätt men vem kan säga det? Eller så har vi båda rätt vilket då kanske kan innebära att hobbyn fyller olika syften. Att exempelvis hoppa fallskärm ger en sådan fantastisk kick att man slänger sig ut bara för att man inte kan uppleva den känslan någon annanstans. Samtidigt som hoppet i sig får en att glömma bort ett annars kanske småtråkigt liv.
En av mina egna hobbyer är att köra gammal Citroen och när jag tänker på det, så flyr jag nog både till och från där. Jag flyr till det speciella gunget som man inte kan uppleva i någon annan bil. Till motorljudet som inte på något vis låter sig dämpas. Till de dagar då jag kan öppna taket och känna vinden i mitt hår. Till baskrar, baguetter och rödvin i lummiga gläntor.
Men samtidigt som jag flyr till flyr jag också från. Från höga hastigheter och det att alltid känna att man måste ha bråttom. Från slimmad, modern och massproducerad teknik. Från tråkLinda till franska 70-talsLinda.
För att inte tala om att jag just nu allra helst skulle fly från snöig apriltisdag till solig julilördag. Kan det inte bara sluta snöa – typ genast?
Merci!
Linda gillar läget 