”Alltså vi tryckte jättemånga gånger!” sa den lilla haren.
”Ja, många!” ekade den lite större haren.
Det förstår jag, svarade jag, men iddes inte berätta hur och varför jag förstår det. När vi renoverade var vi nämligen så märkunderligt listiga att vi bara klippte kablarna till vår dörrklocka. Alla synliga delar inne i huset tog vi bort men lämnade kvar knappen på utsidan. Djävulskt så det förslår, men lugnt och skönt. Speciellt som många mänskor idag tar för givet att de flesta har sina ytterdörrar låsta. Skulle de samma mänskorna ge upp sina fruktlösa försök att ringa på och istället greppa dörrhandtaget skulle de inse att det bara är att kliva på.
I påsktider är vi dock så vänligt sinnade att vi uppmärksamt håller ögonen på diverse småfolk som med choklad i blicken driver kring längs vägarna. Därför hämtade jag varsitt påskägg åt haren och hans syster och fick ett fint kort till tack innan de fortsatte mot nya sockerhöjder och fröjder. Bunnies with a mission.
Medan påskhararna knatade vidare stod jag kvar och tänkte på dörrklockor som inte leder någonstans. Och på hur många möjligheter till mänskomöten som kan gå förlorade medan vi snällt står där och väntar på en formell inbjudan istället för att helt enkelt ta steget.
In till varandra.
Linda gillar läget 