Igår firade en av de skrynkligaste mänskor som jag känner födelsedag, sin åttionde närmare bestämt. 80 hela år fyllda av livsglädje, framåtanda och tillförsikt. Men också av knegande, sorg och emellanåt förtvivlan. Sådär som livet är när man lever det på riktigt och inte bara så som man tror att det ska vara.
Vår 80-åring springer till postlådan om morgnarna: Man måste ju hålla sig i form! Väl framme vid sin slutdestination hämtar han dagstidningen för att aktivt kunna följa med vad som är på gång i samhället och på det viset hålla också tanken och sinnet i form.
Han är en husbyggare, båtbyggare och bilrenoverare. En pappa, svärfar, morfar och mormorsfar. Man hinner nämligen med en hel del under 80 år. Det mesta för att man vill men en hel del också för att man måste. Måste för att klara sig, för att ta sig vidare och forma något eget och bestående.
Ett av de mer konkreta beviset på vad som är bestående fick vi också fira igår: gammelmorfars Lilla Fröken som fyllde ett år. 80 – 1, tänk det. De båda födelsedagsbarnen fröjdade sig tillsammans och tog glatt emot gratulationer och paket. Även om ett-åringen hellre lekte med de bättre begagnade leksaker som gammelmormor tog fram. Och 80-åringen lade sina paket på hög för att öppna dem senare. För ser ni, kalastid är tid för att umgås. Tillsammans.
Båda hade alltså sina prioriteringar på klart. Båda är vi tacksamma över, den skrynkliga och den än så länge skrynkelfria som förhoppningsvis så småningom får egna rynkor att visa upp.
Det är ju de som visar att man levt.
Under de senaste veckorna har min mobil roat sig med att slumpmässigt stänga av sig, antingen exakt i den sekund som jag ska ta en bild eller då någon ringer och jag precis ska svara. Så där som tanken är att man ska göra när man nu en gång envisas med att bära omkring på en telefon: kommunicera i ord eller bild.
Linda gillar läget 