Precis här och nu tänkte jag att jag skulle paketera 17 års äktenskap. Att jag snyggt skulle komprimera alla dagar, månader och år i en varm och lycklig liten berättelse där upptakten skulle utgöras av hur det var och kändes att faktiskt hitta någon som man ville gifta sig med. För att inte tala om hur det var och kändes när man hittade någon som kände på samma vis, fast i motsatt håll då.
Men i samma ögonblick som jag tänkte tanken, insåg jag att det kanske skulle vara att ta sig vatten över huvudet. Är det ens möjligt att göra något sånt och fortfarande hålla sig till sanningen? Utan att i någon ände skarva bara lite lite? Det är inte sagt att jag skulle göra det medvetet, men vi mänskor har tyvärr en benägenhet att försköna tillvaron.
Jag kanske skulle skriva att allt har varit fantastiskt underbart hela tiden. Att vi aldrig har tyckt olika. Att vi aldrig har blivit vansinniga på varandra. Och sen kanske jag skulle skriva att det inte finns en enda sak som vi skulle vilja ändra på hos varandra. Men då skulle jag ljuga, bigtime.
Så istället skriver jag såhär: för många år sedan träffade jag någon som jag faktiskt ville gifta mig med. Och kan ni förstå, han ville gifta sig med mig! Sen dess har en hel del dagar passerat. Många har varit alldeles jopphejdi:iga med pukor och fanfarer i alla hörn, medan andra har varit mer lågmälda och några till och med motiga. Och en del dagar har helt enkelt bara: gått. Men sett så här i backspegeln så överväger jopphejdiet, alla gånger. Och jag tror att när man har förstått och vågar lita på det, så vågar man vänta ut och ha överseende också med det motiga.
Borde jag kanske starta en ”Fråga Linda” spalt kring samlevnadsfrågor? Eller nej, säkrast att inte utmana ödet när man mellan varven knappt förmår hålla i sitt eget liv. Jag nöjer mig med att istället utropa ett litet … Tjohooo!
Över åren som gått sedan den 5 augusti år 2000.
Linda gillar läget 