Jag tycker om kassatanten. Och kassafarbrorn. Alla de som sitter bakom sina kassaband och lyfter varor, skannar priser och sen ler sådär lagom när de berättar hur mycket pengar som jag ska ut med idag. Ler snällt. Inte ens om det råkar vara dagen före lön och det visar sig att jag inte har täckning på kortet ler de på något annat sätt. Bara snällt. Medan jag skämsigt trycker in ett ”Credit” istället för ”Debit”.
Kassatanter och -farbröder fyller en viktig funktion. För många kan de vara den enda mänska som man under dagen utbyter några ord med. Det finns tillfällen när jag stått bakom en äldre dam eller herreman som lagt ut texten över vad de ska tillreda när de kommer hem. Om hur dyrt allting har blivit. Eller om hur barnbarnet månne ska ha det där på andra sidan jordklotet. Även om socialtjänst inte är eller ska vara kassapersonalens främsta uppgift, så är det en roll som de i dagens upptagna samhälle oundvikligen har givits. Och nu plockar vi bort dem, en efter en får de ge vika för tekniken. Själva får vi stå där i varuhuset och skanna våra varor. Vem ska då lyssna på alla recept och oro över barnbarn? Och humma lite instämmande här och där.
De fattas mig och jag tror att de kommer att fattas många andra. För att inte tala om vad alla dessa kassatanter och – farbröder ska ta sig till nu när deras jobb rationaliseras bort. Idag pratas mycket om att vi ska skapa fler jobb men gör ändå tvärtom. Hur tänker vi där?
Hälsn. sign. ”Rädda Kassatanten” (och -farbrorn)
Linda gillar läget 