Vi delar musiktjänst, resten av familjen och jag. Samma konto, skilda profiler, olika musikstilar och approach. Själv bygger jag långsamt och omsorgsfullt på min lista med Älsklingslåtar sådär som man gjorde förr i världen när man spelade in sina kassetter med ”blandat bandat”. Låtar valdes noggrant och kassetter lokaliserades innan man kunde spola till rätt ställe och trycka ner play+rec. Ibland bandade man istället direkt från radion, Tracks på P3. Alltid lika irriterad på Kent Finell som pratade sönder början eller slutet av låtarna.

Av någon orsak har långsamheten alltså lämnat på vilket min son har noll förståelse för, uppfödd som han är in the Fast World of Internet med obegränsad tillgång till musik:

19 låtar! Har du bara NITTON låtar? Och av dem kommer två från Mamma Mia the Soundtrack så de klassas inte ens som musik utan som OLJUD alltså har du SJUTTON låtar, mamma!

Jamen dom är bra. Förresten satsar jag på kvalitet och inte kvantitet. Hur många har du själv?

1189

Borde jag ändå levla upp mitt samplande?

Eller så inte.

Uppe vid taknocken vänder jag mig om för att sedan långsamt sätta mig ner. Solen värmer mitt ansikte medan jag stadigt trycker fast fötterna ut mot plåtvalsarna. Med penseln i höger hand och burken med färg i vänster, arbetar jag mig långsamt nedåt. För varje minut som går blir plåten varmare och snart är min baksida lika varm som framsidan. Sommaren känns i hela mig.

Mellan penseltagen ser jag ut över den del av världen som är min. Om jag tittar rakt fram ser jag backen där jag som liten fick den goda idén att testa backhoppning över stenen längst ner i sluttningen. Med resultatet att en av mina vänner slog sig så illa att hon gråtande ville gå hem. Jag ser dikena som jag tillsammans med en annan av mina vänner korsade var och varannan dag, bärandes på kassar fulla med ”barbisar och barbihästar”. Efter att vi hade arrangerat allt och alla så som vi vi ville ha dem, var vi  ofta så trötta att vi inte ens orkade leka utan stillsamt plockade ihop allt igen.

Tittar jag snett bakåt till höger, ser jag istället huset där min första förälskelse bodde. Han vars lockiga huvud fick mitt ovana kärlekskranka lilla hjärta att slå lite extra. Rakt till höger finns Alvars och Hildas stuga där jag när som helst fick gosa med deras hund Svante. Och längre ner på samma sida av vägen ser jag mina kusiners hus där jag dag efter dag sprang ut och in.

Det här är min backe. Faktum är att den varit min sedan innan jag föddes, frånsett några år då jag flyttade till andra sidan vattnet för att studera och bli något annat än det jag var: skäribo. Sen blev det trots allt inte så utan jag kom tillbaka. Till backen, huset och det som var jag.

Ändå funderar jag ibland. Varför jag inte sökte mig längre bort. Till andra länder, stora städer, andra människor? Känns litenheten annorlunda där –

eller känns den bara?