Undran

Uppe vid taknocken vänder jag mig om för att sedan långsamt sätta mig ner. Solen värmer mitt ansikte medan jag stadigt trycker fast fötterna ut mot plåtvalsarna. Med penseln i höger hand och burken med färg i vänster, arbetar jag mig långsamt nedåt. För varje minut som går blir plåten varmare och snart är min baksida lika varm som framsidan. Sommaren känns i hela mig.

Mellan penseltagen ser jag ut över den del av världen som är min. Om jag tittar rakt fram ser jag backen där jag som liten fick den goda idén att testa backhoppning över stenen längst ner i sluttningen. Med resultatet att en av mina vänner slog sig så illa att hon gråtande ville gå hem. Jag ser dikena som jag tillsammans med en annan av mina vänner korsade var och varannan dag, bärandes på kassar fulla med ”barbisar och barbihästar”. Efter att vi hade arrangerat allt och alla så som vi vi ville ha dem, var vi  ofta så trötta att vi inte ens orkade leka utan stillsamt plockade ihop allt igen.

Tittar jag snett bakåt till höger, ser jag istället huset där min första förälskelse bodde. Han vars lockiga huvud fick mitt ovana kärlekskranka lilla hjärta att slå lite extra. Rakt till höger finns Alvars och Hildas stuga där jag när som helst fick gosa med deras hund Svante. Och längre ner på samma sida av vägen ser jag mina kusiners hus där jag dag efter dag sprang ut och in.

Det här är min backe. Faktum är att den varit min sedan innan jag föddes, frånsett några år då jag flyttade till andra sidan vattnet för att studera och bli något annat än det jag var: skäribo. Sen blev det trots allt inte så utan jag kom tillbaka. Till backen, huset och det som var jag.

Ändå funderar jag ibland. Varför jag inte sökte mig längre bort. Till andra länder, stora städer, andra människor? Känns litenheten annorlunda där –

eller känns den bara?