Vi delar musiktjänst, resten av familjen och jag. Samma konto, skilda profiler, olika musikstilar och approach. Själv bygger jag långsamt och omsorgsfullt på min lista med Älsklingslåtar sådär som man gjorde förr i världen när man spelade in sina kassetter med ”blandat bandat”. Låtar valdes noggrant och kassetter lokaliserades innan man kunde spola till rätt ställe och trycka ner play+rec. Ibland bandade man istället direkt från radion, Tracks på P3. Alltid lika irriterad på Kent Finell som pratade sönder början eller slutet av låtarna.
Av någon orsak har långsamheten alltså lämnat på vilket min son har noll förståelse för, uppfödd som han är in the Fast World of Internet med obegränsad tillgång till musik:
19 låtar! Har du bara NITTON låtar? Och av dem kommer två från Mamma Mia the Soundtrack så de klassas inte ens som musik utan som OLJUD alltså har du SJUTTON låtar, mamma!
Jamen dom är bra. Förresten satsar jag på kvalitet och inte kvantitet. Hur många har du själv?
1189
Borde jag ändå levla upp mitt samplande?
Eller så inte.
Linda gillar läget 
Så är det även hos oss. Att lyssna på musik med min Mellersta som fyllt 18, gör mig såååå stressad! Man hinner en vers och halva refrängen, så hoppar hon till nästa, eller så kör hon samma låt om och om igen i 2 veckor och BARA den.
20-årigen som istället gillar 80- och 90-tals låtar och musikal, lyssnar som du och jag.
Det måste betyda att dagens låtar saknar den innerlighet, den själ, som vi är vana med och har växt upp med. Det räcker med en halv refräng och en vers så är man redo för nästa. Och ja, då kanske man behöver tusensjuttielva stycken på en lista.
Det tänker jag med – att mycket av dagens musik eventuellt saknar djup. MEN det motsägelsefulla är att min 15-åring inte lyssnar på den musiken utan gillar 50-, 60- och 70-talet. Han lyssnar på allt från Dion till The Platters, Elvis och Stray Cats + nyare rockabilly (typ Boppers & JD McPherson). Bland dessa och ett antal till har han alltså hittat alla dessa låtar…