Vems ansvar?

Jag tänker ibland på hur fint det är att samhället uttalar att våra äldre ska få bo hemma så länge som möjligt. Vem vill inte göra det liksom? I eget hus och egna rum. Tänk att få vila i egen säng, när man vill ha en nattmacka tassa ut till eget kylskåp. Och som grädde på moset ligger det egna kylskåpet i ett hus som är omringat av bekanta vyer. Träd som ens barn har gungat och klättrat i, gräsmattan som man år efter år har klippt. Uthusen där man under sena kvällar skruvat, hamrat och byggt. Är man riktigt riktigt lyckat lottad har man anhöriga, en fru eller äkta man som tar hand om en. Någon som när man själv inte längre hittar till kylskåpet brer mackan åt en. Stoppar täcket om ens kalla fötter. Berättar att det är natt.

Allt är fint, tryggt och ombonat. För den som får bo hemma. För den offentliga vården som då har platser till andra. För den anhöriga som utnämns (befordras) till närståendevårdare och får en ”lön” för det hon eller han gör för den person som hen under lång tid delat livet med. Älskat.

Eller?

Jo just nu är det så. Det är tryggt eftersom den anhöriga vill, orkar och har stöd av omgivningen. Det är hanterbart eftersom han som behöver hjälp ännu är och har kvar så mycket av sig själv. Men hur vet man när det är dags att dra streck? Hur mycket begär vi av våra äldre, vems liv väger så att säga tyngre? När gör samhällets önskemål och den enas trygghet och liv det otryggt för den andra? Hur tar man på bästa sätt hand om båda de älskade människor som under ett helt liv tagit hand om en själv?

Fan jag vet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s