Tankar om tid

Knotigt vindpinade granar står i tyst och allvarsam givakt längs liftbanan. I de redan välnötta spåren strävar mina slalomskidor taktfast mot den mäktiga fjälltoppen. Vinden viner stilla, snön slår milt mot mitt ansikte. Det är då jag inser att jag just nu är med om något stort.

Tiden är inte densamma här.

Kanske är det för att jag inte har några alternativ. Riktningen och målet är givet och jag måste fortsätta uppåt. Kanske är det för att jag är så långt hemifrån att några bekymmer inte når mig. Annat än de korta stunder jag loggar in på Facebook och märker att den lilla världen fortfarande finns kvar. Men då tar jag mig snabbt snabbt tillbaka till lugnet och himlahöjden.

Eller kanske är det för att jag äntligen får andas i egen takt?

Och inte i andras.

20190228_161756.jpg

Kära Dag Bok,

IMG_20190127_140304_079.jpg

Idag tog vi oss över isen till villan. Först gick det jättebra för många skotrar hade kört upp breda spår. Så vi kunde gå snabbt. Sen hade skotrarna svängt åt ett annat håll än det vi skulle till, så då måste vi göra egna spår. Då gick vi lite långsammare. Fast vi gnällde inte för vi är stora nu. Dessutom var det jättekallt så om man skulle ha stannat och gnällt skulle man ha frusit jättemycket. Det är sånt man lär sig med åren.

Sen kom vi fram till villan. Och så gick vi till den andra holmen som är vår. Den som vi inte får bygga något på, men det gnäller vi inte heller för. Där hade stora granar blåst omkull så en annan helg måste vi ta motorsågen och reda upp. Vi vill ju att holmen ska vara fin under tiden då vi inte bygger en sommarstuga.

Sen gick vi tillbaka. Vid bastun hade någon glömt en simfot. Och då tänkte vi att vintern säkert kom fort i år. Så fort att man bara hann ta av sig sin ena simfot. Eller så var det någon som hade haft jättebråttom så där annars bara. Men det är ju onödigt, sånt kanske man också borde lära sig med åren. Att inte stressa.

Sen gick vi tillbaka över isen.

Snipp snapp snut så var den dagen slut.