Snart har det gått ett år sedan du inte längre kunde bo hemma. Ett helt år sedan du hämtades med ambulans och vi andra lämnades kvar med våra såriga känslor av otillräcklighet och skuld men också av rädsla, ilska och sorg. Känslor som på något vis kröp in under huden och bosatte sig där för att leva med oss under de månader som sedan kom och trots allt gick. Det var en konstig tid då vi alla bara försökte överleva och foga oss i vetskapen om att det var så här det måste bli. Också du, fast du spjärnade emot, ifrågasatte, anklagade och med alla medel försökte få oss att ta dig med hem. Så ofta du grät när vi gick därifrån. Så ofta vi grät när vi kom utom synhåll för dig. Och så outsägligt ofta jag förbannade den satans jävla Alzheimern som suger all personlighet och livsglädje ur en människa för att sen spotta ut henne som ett trasigt litet skal.

Vi väntade länge men i oktober fick du till sist plats på boendet och där fann du så småningom någon slags ro. Du kom fram till att det kan vara för farligt att gå hem i halkan och mörkret och sa vid flera tillfällen att ”allt blir bättre till sommaren, då kommer du hem” och vi höll med och sa ja, då blir det bättre. Och vet du pappa att nu är sommaren äntligen här, men inte du. Jag vill fortsättningsvis försöka tro att även om det inte blev på det sätt som du hade föreställt dig, så blev det ändå bra. Du kom inte hem men fick gå vidare till ett ställe där du förhoppningsvis kan och får känna dig hel igen.

Jag har också nyheter! Nu då värmen är här har vi bestämt datum för när vi ska hämta dig från stan så att du kan flytta in i din lilla grop vid begravningsplan. Berättade jag redan att vi fick veta att man får tillverka urnan själv så länge man inte använder metall i den? Länge hade vi en tanke om att vi skulle bygga ett litet hus åt dig (med tappar och lim istället för spikar) så att du som byggmästare skulle kunna känna dig riktigt hemma. Fast sen började vi fundera på om vi istället skulle svarva ur en björkstubbe då du alltid sa att det enda som löns att plantera är björkar. Ifall du är nära en dator och har någon som kan hjälpa dig med den (nu då jag inte finns i närheten) så kan ni googla efter bilder, de är faktiskt jättefina! Det senaste alternativet vi funderat på är att lägga dig i en träask för då kan vi gå till begravningsplan och säga som du alltid sa: ” Nu har vi det som i en liten ask!” (fast då byter vi ut ”det” mot ”dig”).

Tills dess fortsätter jag gå här på backen och kika efter dig. Ibland ser jag någon liten fågel som tittar lite extra på mig och tänker att där är du kanske… men sen slår det mig att om du kommer som en fågel är det garanterat som en kråka eller skata. Du sa alltid att de var missförstådda fåglar som också var hungriga och därför matade du dem medan mamma matade småfåglarna. Faktiskt var det för en tid sedan en välmående (trind) kråka som spatserade förbi mammas köksfönster… Nästa gång kan du kanske kraxa tre gånger så vet jag att det är du?

Ha det fint pappa, vi ses en annan dag!