Livet

Jag ser på honom där han ligger raklång på britsen. Klädd i nytvättad skjorta och den obligatoriska stickade västen. På de seniga benen har han sina nya jeans som han stolt förevisade innan han steg in i bilen. Med armarna utsträckta vid sidan lyssnar han på sjuksköterskan som på finska förklarar vad som ska hända. I hennes pauser översätter min syster och jag instruktionerna till Replot-dialekt. Han är så duktig, öppnar och stänger ögonen vid rätt tidpunkt. Inte för tidigt eller för sent. Och där någonstans går mitt hjärta nästan sönder, pappa.

Jag tänker på alla de år då det var hans uppgift att ta hand om oss. År under vilka han var igång nästan dygnet runt, med jobb och hemmajobb. Jag tänker på hur han lärt oss att väl planerat är halva arbetet. Och på hur han alltid var den som inte kunde säga nej till oss tre döttrar utan istället sa fråga mamma. Jag tänker på att det alltid varit han som vid olika tillställningar ställt sig upp då ordet släppts fritt. Alltid försedd med en god historia som fick folk att skratta igenkännande medan vi flickor smått generade satt bredvid. Jag tänker på hur olycklig han var när någon av oss var sjuk eller ledsen.

Någonstans längs vägen förändras relationerna, oftast gradvis. Precis som målet är med fostran. Som förälder vill man rusta barnen inför de utmaningar som livet för med sig så att de både vågar och vill stå på egna ben. Själv har jag rustats väl. Via försök och misstag har jag fått lära mig att både lyckas och misslyckas. Alltid med mina föräldrar bredvid. Något som jag med eget barn nu fått lära mig är fruktansvärt svårt. Att inte överbeskydda, gripa in eller ta över, utan finnas där och vänta tills erfarenheterna formar en stadig grund.

Någonstans längs vägen förändras också ansvarsförhållandet, vem som står bredvid vem.

Idag stod jag bredvid.

 

 

Så det räcker och blir över

Eftersom det kändes som om det var sju långa och svåra år sedan vi senast såg den lilla myran (ja, jag är medveten om att hon bara är två månader, men här snackar vi upplevd tid) bestämde vi oss för att ikväll var det äntligen dags. Gamlamommo och gammelmoster skulle tillsammans åka dit. Klockan halv sju. Men några minuter före jag skulle gå ut och starta bilen dök min gamle far upp. Lagom uppklädd och mer än lagom yster yrde han runt mig som i tankarna redan befann mig på vägen till grannbyn. ”Vart ska du då?” frågade jag. Jag ska också åka med! Jag ska hälsa på lilla myran! svarade han. Nej det ska du inte, sa jag då obönhörligt, jag har bara lovat mamma (vi har nämligen en alldeles egen jargong, min pappa och jag).

Så medan jag startade bilen traskade han moloket tillbaka nerför backen. Själv körde jag ner för att sedan tuta och på det viset påkalla mammas uppmärksamhet (eller egentligen tutade jag bara för att jag vet hur irriterad hon blir när man gör det). Precis när jag honkat klart insåg jag att jag hade glömt min mobil. Snabbt upp med bildörren och sen iväg tillbaka uppför backen. Joggandes den här gången. Ner igen och där sitter mamma precis som hon ska, fastspänd i framsätet. Ingen pappa dock.

”Men var är han nu då?” frågade jag. Nej du sa ju att han inte får komma med så han gick in. Va? Jag SKOJADE ju bara! Men samtidigt som jag gjorde helt om för att inleda språngmarsch nummer två och hämta den lättstötte gamle mannen viskade mamma: Kolla i baksätet. Och vad hittar jag där? Jo en 79-årig man som vågrätt knycklat in sig i baksätet. Hårt kämpandes för att hålla tillbaka ett skratt som trots hans ansträngningar växer sig allt starkare innan det slutligen bryter ut.

Jag vet att det sägs att man ska bevara barnasinnet. Men ibland undrar man om inte vissa mänskor har lyckats för bra med den grejen.