”Om du måste välja mellan att inte se eller att inte höra – vad skulle du välja då? Varför skulle du det?” När vi var yngre lekte vi ibland den leken. Långa stunder satt vi och funderade på vad vi inte kunde leva utan: att lyssna till musik med favoritbandet, höra andras skratt, se ut över solnedgången eller tråna framför snygga killar. Det var ett tankeexperiment som kanske av någon kan tyckas grymt då vi alltför väl vet att livet sällan låter oss välja. Det som ska hända, händer. Det blir som det blir. Ändå sitter jag här igen och kör tankeexperiment:
Om du måste välja mellan att förlora minnet tillsammans med din tankeförmåga eller att förlora din rörelseförmåga – vad skulle du då välja? Vilken ålderdom vill du ha? Den där ditt hjärta slår stadigt och dina ben fortfarande bär dig – men du inte minns vart du är på väg eller med vem? Eller den där tanken och minnet fortfarande är skärpt men din kropp inte lyder dig?
Just nu och just här är jag helt säker på vad jag skulle välja. Tyvärr är jag också helt säker på att det valet inte är mitt. Det som ska hända, händer.
Det blir som det blir.
Fan.
Linda gillar läget 