Syre

Det är hon som är mittpunkten i våra liv. När vi inte orkar och nästan ger upp, bär hon oss. När vi ibland misslyckas eller gör bort oss, är det hon som tröstar. Utan förebråelser eller fördömanden, enbart villkorslös kärlek.

Det är hon som tar hand om inte bara oss utan också våra barn och deras barn. Hon som trots allt sämre syn verkligen ser oss alla. Inte med sina ögon, utan med hjärtat.

Och det är när hon tvingas kämpa för att få ner syre i sina lungor, som vi alla nästan kvävs.

Mamma

The universal language of kebab

Eftersom vi inte var vrålhungriga hade vi planen klar, istället för vår vanliga beställning (balkan ja pita, kiitos!) skulle vi båda dela på en balkankebab (med pommes frites). För att inte slösa tid stegade jag direkt fram till kassan, men innan jag hann öppna munnen log servitören brett mot mig och sa: ”pita ja balkan, eikös niin?”

Så vad kunde jag göra? Jag sa naturligtvis ja kyllä! och log lika brett tillbaka. Sen utbytte vi några stapplande finska fraser om hur livet lever med varandra, innan sonen och jag satte oss ner för att vänta in de enorma portioner som vi visste snart skulle anlända till vårt bord. Enormt stora. Enormt goda.

Nu kanske ni tror att det här handlar om mat, men ser ni det gör det inte. Det handlar om vad som händer när man möts kring något som förenar, i det här fallet kärleken till kebab. Vi två vet nämligen var vi har varandra. Därför knagglar vi båda glatt på med ett språk som ibland inte riktig flyter för någon av oss. Därför går jag nio gånger av tio till hans restaurang med följden att han minns min standardbeställning.  Och därför, är jag jättejättemätt.

Ikväll.

 

K.Å.T. (Kärleksfullt Ångestladdat Trauma)

Efter 6 år, ca 300 dagar och ett antal frustrerande timmar och minuter, skulle han äntligen slippa till. Han skulle få göra det som många före honom har gjort för att föra sina gener vidare. Tusen och ännu tusen av år, av sinnlig kroppslig lusta. För alla, utom honom.

För honom har det aldrig varit läge. Aldrig känts rätt. Eller ja, rätt har det väl känts men ändå har någonting i sista stund alltid dragit honom tillbaka. Ibland har det nästan känts som om han skulle ha haft en snara kring sin hals. Som om en röst talat till honom, skrikit till och med: NEJ! Under en lång tid trodde han därför att kroppslig kärlek inte var för honom. Att han skulle dö orörd, utan att ha fått ge av sin obegränsade kärlek till en annan varelse som såg ut som honom. Som var som honom.

Men nu stod hon äntligen framför honom. Med svarta ögon som djupa brunnar. Med hår mjukt som inget annat han tidigare upplevt. Och i hans bultande hjärta visste han att han skulle göra allt för henne. Allt. Men inte den dagen, tydligen. För hon släppte inte till. Varför, Gud?

Varför?!

pök

 

 

 

Cider och sirap

Eftersom jag är ledig idag vaknade jag klockan sex. Av mig själv. Jag skulle inte sträcka mig så långt som till att jag slog upp ögonen med ett leende på mina läppar, men vet ni – det var inte långt ifrån.

Så jag steg upp. Kastade i en tvättmaskin. Gick ut med den chockade hunden (det brukar nämligen inte vara jag som stiger upp den tiden). Drack en kaffekopp. Fixade till kandidatnummer på valfoton (utan att svära en endaste gång). Började städa. Väckte sömnigt barn och utfodrade det. Fick med milda hot barnet att klä på sig och cyklade i solskenet med nämnda barn till skolan.

Efter det förstorade jag recept-text och printade ut åt kär mor som tyvärr ser allt sämre. Hivade in modern i bilen och körde iväg med henne till närbutiken så att hon inte för egen maskin skulle behöva kuska hem alla varor. Retades med densamma modern för att hon säger serap istället för sirap (ja jag har en fruktansvärt omogen sida men hon älskar mig ändå): vet du mamma jag vet inte om de har serap men jag kan kolla – eventuellt måste du ta sirap istället.

Yster av fröjd över tanken på att jag kommer att överleva och förr eller senare har städat och bakat färdigt (typ till kvällen) la jag ner två ciderflaskor i kärran att fira med. Päroncider, och inte kedjans egna budgetvariant utan ”riktig” cider. Och alltmedan min mor i smyg knep mig för att jag inte kunde sluta skratta åt serapen (hon kan hon också) lastade vi tillsammans upp varor på kassabandet.

Och det gick ju bra, tills mina ciderflaskor rullade fram och kassatanten med bekymrad röst sa: vi får inte sälja alkoholdrycker före klockan nio .

Och där stod jag, tioförenio en helt vanlig fredagsmorgon. Jag som hade uträttat så mycket att det nästan kändes som om en hel dag skulle ha passerat – och kände mig som den värsta smygdrickaren.

Så min mamma slutade snällt att knipa mig och medan jag inom mig formulerade löpsedelrubriker på temat ”Nu talar hon ut!” tassade jag tillbaka till hyllan med mina flaskor. Och fortsatte snällt som en ny och kuvad mänska hem.

Till städning. Och bakning.