Full of it

Om man liksom jag är utrustad med alltför stor inlevelseförmåga och på gränsen till sjukligt mycket fantasi, måste man välja vad man ser på TV. Allt där barn plågas på det mest grymma sätt går bort direkt. I och för sig är jag inte så bra på sånt där man plågar kvinnor eller män heller, så där censurerar jag också friskt. I kriminalgenren återstår då enbart Midsomer Murders där man i princip aldrig får se själva akten utan helt enkelt ställs inför fullbordat faktum. Plötsligt spelar någon lite på såg, kameran fejdar ut och där ligger offret. Ibland är man till och med så lyckligt lottad att man bara ser en slapp hand eller dito fot av henom. Och i nio fall av tio enbart skuggan av mördaren. Det är my kind of show.

Jamen vart vill jag komma med det här, förutom att konstatera att jag är  typen som direkt byter kanal när man i förtexterna kan läsa ”varning för våldsamt innehåll”?  Jo jag tänker komma till att jag nu ämnar ge er chansen att byta blogg genom att skriva följande: Varning för grafiskt innehåll (det är alltså här ni byter till Malenamis blogg eller valfri annan).

I flera dagar har mitt huvud varit fullt. Av överhettade tankar och sårade känslor, trodde jag. Av jobb, politik och allt annat som gör livet glatt utmanande att leva. Men vet ni – idag fick jag veta att det finns så mycket mer i min lilla bihåleförsedda skalle! Och då kom jag att tänka på det gamla talesättet ”nu är det bara att dra upp snoret och börja på”. Men vad gör man om det inte går att dra upp längre, när det är så fullt överallt att det inte finns tomrum kvar? Vart ska jag dra då? Genom öronen? Jag borde snyta ut istället, men för tillfället vägrar mitt huvudinnehåll att röra på sig i någon som helst riktning, hur gör jag då?

Och medan jag frenetiskt försöker finna lindring känner jag hur mina kindben sakta bågnar. Pannbenet likaså. Tänk om jag kapoffar? Vem ska (vill) städa efter mig då? Hur kommer man att minnas mig – vill man minnas mig?

Hjälp!

sign. ”Full of it”