Full of it

Om man liksom jag är utrustad med alltför stor inlevelseförmåga och på gränsen till sjukligt mycket fantasi, måste man välja vad man ser på TV. Allt där barn plågas på det mest grymma sätt går bort direkt. I och för sig är jag inte så bra på sånt där man plågar kvinnor eller män heller, så där censurerar jag också friskt. I kriminalgenren återstår då enbart Midsomer Murders där man i princip aldrig får se själva akten utan helt enkelt ställs inför fullbordat faktum. Plötsligt spelar någon lite på såg, kameran fejdar ut och där ligger offret. Ibland är man till och med så lyckligt lottad att man bara ser en slapp hand eller dito fot av henom. Och i nio fall av tio enbart skuggan av mördaren. Det är my kind of show.

Jamen vart vill jag komma med det här, förutom att konstatera att jag är  typen som direkt byter kanal när man i förtexterna kan läsa ”varning för våldsamt innehåll”?  Jo jag tänker komma till att jag nu ämnar ge er chansen att byta blogg genom att skriva följande: Varning för grafiskt innehåll (det är alltså här ni byter till Malenamis blogg eller valfri annan).

I flera dagar har mitt huvud varit fullt. Av överhettade tankar och sårade känslor, trodde jag. Av jobb, politik och allt annat som gör livet glatt utmanande att leva. Men vet ni – idag fick jag veta att det finns så mycket mer i min lilla bihåleförsedda skalle! Och då kom jag att tänka på det gamla talesättet ”nu är det bara att dra upp snoret och börja på”. Men vad gör man om det inte går att dra upp längre, när det är så fullt överallt att det inte finns tomrum kvar? Vart ska jag dra då? Genom öronen? Jag borde snyta ut istället, men för tillfället vägrar mitt huvudinnehåll att röra på sig i någon som helst riktning, hur gör jag då?

Och medan jag frenetiskt försöker finna lindring känner jag hur mina kindben sakta bågnar. Pannbenet likaså. Tänk om jag kapoffar? Vem ska (vill) städa efter mig då? Hur kommer man att minnas mig – vill man minnas mig?

Hjälp!

sign. ”Full of it”

Fars dag

Själv tycker jag inte om särskrivningar. Inte det minsta. Men eftersom denna farsdag mellan varven verkligen kunde uppfattas som just det: en fars, så kunde jag inte motstå.

Imorse fick fadern i huset inget kort. Eller ja, ett sådant har kärleksfullt tillverkats åt honom, men eftersom hans son också är sin mors son, har kortet noggrant gömts undan på ett säkert ställe. Ni vet ett av de ställena som inte går att återfinna i den här tidsdimensionen.

När det gäller presenten var faderns frus fantasi förverkad, så tidigare i veckan frågade hon festföremålet självt. Och vad vill denna far ha? En kolmonoxidvarnare. Man riktigt känner hur det spritter till i maggropen av exalterad spänning när man får bege sig iväg och shoppa loss på avdelningen för kolmonoxidvarnare. Först måste man ju hitta den avdelningen förstås, men sen hettar det verkligen till i shoppingnerven. Det fanns vita, vita och såna med display. Vi tog en med display.

När the gift of the year skulle paketeras in tog pappret slut, men frun återfick lite av sin fantasi så hon skarvade och hade sig. Typ godkänt blev det, inte mer. Kaffe på sängen löns inte att bjuda ut eftersom fadern i huset inte kaffar i sängen. Men vi sjöng. Efter att han väckt oss. Sen bjöd vi honom på pizza på eftermiddagen, för lite snälla är vi ju.

Efter pizzan skulle vi shoppa gåvor åt dom andra fäderna. Min pappa glömde vi. Sen kom vi ihåg honom, med en annan grej än den vi tänkt. Fast han är så förkyld så dit kan vi inte gå. Det är synd, för mamma gör jättegoda kakor. Lite synd är det ju om pappa också, men varför måste han bli sjuk på en kakdag? Å andra sidan kom vi ihåg min svärfar med en roligare grej än vi tänkt. Så det jämnar kanske ut sig. Där fick vi också jättegod kaka.

Men nu är dagen snart slut. Tackochlov. Och imorgon kommer vi fortsättningsvis att tycka lika mycket om dem som vi gjorde idag, igår och alla andra dagar. För det gör vi ju, tycker om dem.

Så mycket att det skär i hjärtat.

Att välja

IMG_20160607_220712

Dag tre av sommarlovet tickar långsamt framåt. Insikten om den evighet av tid som ligger framför börjar så småningom sjunka in hos den i familjen som åtnjuter detta lov. Alla de lediga timmar, dagar och veckor som under ett helt år längtats efter brer plötsligt lättjefullt ut sig under fötterna. Fatta! Äntligen där.

Samtidigt tycks ett problem uppstå. Tiden som tidigare fylldes av sig själv ska nu fyllas. Av något, men av vad? Rädslan för det tråkiga finns där i bakgrunden och gör så att den fantasi som under de senaste månaderna av olika skäl tvingats dra sig tillbaka, nu blommar ut. Typ som syrenerna på bilden. Schlabamm!

Här har idag följaktligen påbörjats en st. stickad halsduk i samma modell som den fjärde doktorn bär (stickaren siktar på 3,20 meter, mor hoppas att hon kan bevara förståndet under åtminstone de första två). Bygge av en sonic screwdriver i lego har inletts. Post hämtats. Och promenad till butiken företagits. Ytterligare har sommarlovsfiraren ätit fiskpinnar med vaniljsås (doktorns favoritmat, stått länge på to do listan, mor i huset har tvekat, gillar inte uppkastningar). Här har googlats på Science Fiction bokhandeln i Gamla Stan (besöksmålet nummer ett). Och skrivits listor på vad som ryms inom sommarlovsfirarens budget samt vad som vore det mest ultimata att inhandla bland alla de Doctor Who thingies som någonsin producerats.

Och ännu är klockan bara TVÅ! 

Den tolfte doktorn sa en gång: Sometimes the only choices you have are bad ones but you still have to choose. Well, här tycks inte finnas några bad choices, här hoppar vi utan betänkligheter på det mesta.

Hur länge är det kvar av sommarlovet, sa ni?

/ Linda