Inre kompass my *ss

Har ni någonsin tänkt på hur stor del av våra liv som går åt till att leta efter någonting? Vi letar efter gatan där Findit-tjejen bor (hon som vi köpte den sköna soffan av). Eller så letar vi efter våra avlägsna släktingar, dom som vi äntligen kommit oss för att hälsa på. Vi letar efter restaurangen med dom goda räkorna (jag kunde ha svurit på att den låg här i kvarteret) och efter muséet med den spännande utställningen. Vi letar efter vårt hotell,  sjukhuset och tågstationen. Eller stranden med de flesta soltimmarna och den mjukaste sanden.

Och mitt uppe i allt letande efter alla dessa mänskor och fysiska platser, så letar många av oss också efter lyckan. Fatta hur fullt upp vi har det.

I och för sig borde en del av våra upptäcktsexpeditioner inte innebära några större problem, det vill säga om man hade någon typ av inre kompass eller navigator. Sådär som äldre mänskor ofta har (läs: äldre män). Ni vet den kategorin av mänskor som alltid vet åt vilket håll norr ligger. Som utan att tveka stegar iväg över den ödsliga mossen, slår sig fram genom den djupa skogen eller småjoggar längs storstadens gator. Utan att för en sekund tappa riktningen och med 100% målgaranti.

Själv står man där, utan ett enda jävla väderstreck i sin kropp, och tvekar. Febrilt försöker man minnas vad man lärde sig på biologin: åt vilket håll myrstackarna sluttar eller hur stjärnbilderna blinkar där uppe på himlen. Eller så försöker man minnas var man senast såg någon kännspak byggnad. Är man riktigt trött och desperat står man till sist där och funderar över hur världen annars bara hänger ihop.

Och alltför många gånger känns det som om den tyvärr skulle hänga fel ihop, världen. Myrstackarna lyser med sin frånvaro, stjärnorna döljs av mörka moln och de kännspaka byggnaderna har rivits ner. Mot alla odds kan jag ändå lyckas hitta några kvarter i storstäderna eller längs några kalhyggen i skogen. De gångerna skulle jag gärna vilja påstå att det beror på att jag trots allt har någon nedärvd och primitiv väderstrecksgen, men då skulle jag ljuga. Nio gånger av tio är det ren och skär tur.

Men är jag ledsen för det? Nej. (Jo lite) Använder jag hjälpmedel? Nej. (klart jag gör, varför avstå Google maps? Jag är väl inte född igår.) Kan Google maps finna lyckan åt mig? Nej.

(okej, det sista nejet är väl kanske sant, men tänk om?)

 

 

Dum är bara förnamnet

Jag vet att hon gör det för att hon månar om mig. För att hon vill mig väl. Med god framförhållning levererar hon entusiastiskt goda råd om vad jag borde göra och vart jag borde ta mig. Och ibland säger hon åt mig om jag har för bråttom och borde sänka tempot. Jag tror faktiskt att hon tycker om mig, på riktigt.

Men trots att det är fråga om kärleksfull omsorg måste jag erkänna att jag mellan varven blir lite irriterad på henne. Det kan nämligen bli för mycket av det goda. De gånger som jag kanske inte hör henne direkt tjatar hon något fruktansvärt, vilket slutar med att jag starkt överväger att öppna bildörren och sparka ut henne. Efter några år tillsammans har jag insett att kärlek kan kväva.

Ändå var det inte hennes kärlek som igår rågade måttet, utan snarare bristen på den. Kärleksbrist i kombination med ouppmärksamhet när jag för en gångs skull verkligen behövde båda. Annars kan hon gnata öronen av mig, men när hastighetsbegränsningen plötsligt sänks till 60 och det står en fartkamera där, då bestämmer hon sig mitt i allt för att hålla käft. Jag som avskyr att spärra upp ögonen och gapa på bild.

Ta det här som ett löfte: om det någonsin händer igen, blir det jag som gör om din rutt. För gott.

Dumkärring.