En högre växel

Eftersom ”min” bil kastade sig iväg mot Karis igår, fick jag se mig lämnad i utbygden med endast Sunk-Opeln som sällskap. Som jag någon gång tidigare konstaterat är jag inte överdrivet förtjust i just den bilen (avskyr den av hela mitt hjärta), men vad gör man? När ens gosebil befinner sig några hundra kilometer bort.

Jo man biter ihop. Startar bileländet. Skrapar sunkrutorna. Och kör iväg medan man växlar upp: ettan, tvåan, trean, fyran, femman, sexa … nej visst nej. På 1900-talet kunde man tydligen bara göra fem växlar. Sen kör man en stund i tystnad. Lyssnar på det gälla ljudet från stereon (man hade tydligen inte uppfunnit bas heller) tills regnet börjar trumma mot vindrutan och man måste slå på torkarna.

Vid den tidpunkten märker man att vindrutetorkarna eventuellt härstammar från samma årtusende som bilen, de börjar nämligen bli lätt stela. Men sikten är ändå bra, dvs ända tills man möter första lastbilen och får ett lastbilsflak (eller så känns det åtminstone) vägsörja på bilen. Å andra sidan innebär det heller inga problem, det är därför man har spolarvätska. Eller därför man borde ha spolarvätska. Sunk-Opeln håller tydligen inne med sina resurser. Och här någonstans börjar jag starkt misstänka att känslorna är ömsesidiga. Hen gillar mig typ inte alls.

Eller så är det bara ett sätt att se det när sanningen kanske är att det egentligen finns två:

Antingen kan jag, a) tänka mig att den vinröda plåtmassan avskyr mig och därför inte tillhandahåller högre växel, fri utsikt och behagligt ljud. Eller så vänder jag på det hela och betraktar det som b) omsorg om mig. Har man inte en högre växel kan ingen begära att man kastar i en. Och skulle det vara så att utsikten hindras av någonting så förhåller det sig på samma sätt: då måste man köra långsammare. Och tänka efter vart man är på väg och vad det är man håller på med.

Egentligen kanske det är så att Sunk-Opeln vill mig väl? (även om jag inte förlåter henom för det taskiga ljudet.)