Uppsats: mitt höstlov

kallt

I fredags slog vi på stort och åkte över Kvarken med trettio miljoner andra österbottningar. Nu kanske ni vill påstå att det är en matematisk omöjlighet –  så många österbottningar finns det inte. Men då kontrar jag med: okej, det kanske det inte finns – men det KÄNDES som om det skulle finnas. Dessutom kändes det som om dessa 30 miljoner skulle fördelas vid 30 bord. Typ.

Men allt går, också det. För vi var så glada över att vi var lediga och skulle få besöka grannlandet.

Och vi kom fram. Körde av båten tillsammans med alla de andra familjebilarna. Terrängbilarna. Och ännu fler familjebilar. Sen rattade vi mot centrum och passerade samtidigt det hotell vi skulle bo vid. Som mor och ytterst ansvarig för rese-arrangemangen drabbades jag då av ett litet psykbryt med anledning av den anspråkslösa utsidan på nämnda byggnad. Varpå min tweenie läxade upp mig med orden: man kan inte döma något efter hur det ser ut på utsidan mamma! Om jag hade haft en papperspåse så kanske jag för första gången skulle ha försökt andas i en sådan, men nu hade jag inte det. Så jag lugnade helt enkelt ner mig och tänkte att vi tar smällen sedan.

Efter det sjöng vi reklamjinglar medan vi botaniserade bland de varuhus som inte finns hos oss och kunde därmed konstatera att reklam sannerligen är förödande för den mänskliga hjärnan. En hel del behövligt råmaterial har under de senaste åren bytts ut mot JULA och Rustas signaturer – och vad gör man med dem? Annat än nynnar bland butikshyllorna.

Sen åt vi på MAX. För det ska man göra. Och så körde vi till hotellet som definitivt var bigger on the inside och snyggt uppfiffat. Med pool. Och god mat. Och sängar som inte var av denna världen. Fast innan vi kröp ner vandrade vi iväg till Avion för some serious shopping. Typ en comicbook, en t-shirt och en penna. Det ni!

Sen sov vi. Åt bautafrukost. Knallade iväg in till stan. Strövade ytterst planlöst i butikerna. Njöt på Espresso House. Knallade iväg tillbaka till hotellet. Tog bilen. Rattade till Ica Maxi. Köpte upp deras lager av Delikatessfabrikens Bearnaisesås på flaska (välförtjänt smygreklam, och om någon från Delikatessfabriken läser detta är jag välvilligt inställd till alla former av bloggsamarbete). Sen for vi hem. Och kan ni tänka er: på hemvägen hade österbottningarna blivit FLER!

Vem skulle ens ha trott att det var möjligt?

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s