Nästan rätt

Efter en väl genomförd arbetsdag tog jag trapporna ner. Alla sju våningar. Stämplade sedan ut och vandrade iväg mot parkeringen bredvid vattnet. Eftersom tid är synnerligen väsentlig den här tiden på dygnet (sjunkande blodsocker), hade jag bilnyckeln beredd i handen för att kunna kliketiklicka upp dörrarna en bra bit ifrån min blåa Volvo (pensionärsbil, jag vet, men men nu råkar vi ha skaffat en sån).

På håll såg jag bilen. Blå – som min. Volvo – som min. Registernummer som började på ”V” – precis som min. Men hur jag än kliketiklickade vägrade den blinka med lamporna sådär vänligt som den brukar göra när jag närmar mig. När jag var så nära att jag kunde röra vid bilen, så slog det mig att den under dagen hade växt på höjden. Växt ganska rejält, faktiskt. Och tydligen också odlat fyrhjulsdrift.

Fast jag är ju inte dum, på riktigt. Redan där och då insåg jag att så gör ju bilar inte, växer hur som helst. Där och då mindes jag till och med att jag på morgonen parkerat på andra sidan av huset.

Så då gick jag in. Knatade någon trappa upp. Vandrade genom huset och tog ytterdörren mot gatan istället. Och kan ni förstå: där stod min Volvo!

Och blinkade så vänligt med lamporna mot mig.