Encore: Kära Internät

Eller är det verkligen Du som är den moderna tidens allvetande? Det är nästan så att jag skulle tro det. Förr i världen blundade vi och knäppte våra händer medan vi vände våra små ansikten mot skyn. Men idag är det bäst att hålla ögonen öppna, annars ser man inte de tangenter som är absolut nödvändiga för att åkalla dig.

Nåväl. Du har under veckan utmanat mig. Måndagen med otät hund. Onsdagen med otät uppmärksamhet (min egen). Vilket mattegeni som helst kan alltså räkna ut att det är fråga om varannan dag. Och efter onsdag kommer torsdag och därefter  … fredag.

Någon gång där före tolv idag (fredag) så ringde en av våra vaktmästare åt mig:

Du kör väl en Volvo?

”Ja.”

Och medan mitt hjärta frenetiskt bultade i väntan på vad som hade hänt, blev jag upplyst om att min Volvo tydligen bestämt sig för att hälsa på den framförvarande bilen. Och hur hälsar en bil i en stillsamt lutande nedförsbacke på en annan ? Jo den rullar försiktigt framåt och tar sig en liten sniff. På den andras dragkrok that is. På Kjell Herberts dragkrok (dvs hans bils densamma).

Bad Volvo. Bad Volvo.

Lyckligtvis var den framförvarande bilens dragkrok (Kjells) intakt. Medan Volvons nummerplåt var något bucklad. Men det får den f-ans bilen helt enkelt ta, som inte ens kan stå stilla under några få timmar. Så jag sprang ner sju våningar (fel: jag tog hissen). Och flyttade bileländet.

Sen hissade jag upp igen. Tänkte att jag lika bra can go all in och tappade min mobiltelefon i kontorsgolvet (that is made of solid betong). Därefter begrundade jag en stund det faktum att jag tydligen är en ytterst lättlurad kund eftersom det här i Vasa/Korsholm inte går att lokalisera någon annan som äger en Sony Xperia A1, och därför så SÄLJER MAN INTE TELEFONSKAL till den telefonmodellen.

Sen for jag hem. Och nu har jag sportlov.

Så Kära Internät – låt mig överleva söndagen.

Om inte vill jag säga följande: jag har njutit av varenda sekund!

(nästan)

Nästan rätt

Efter en väl genomförd arbetsdag tog jag trapporna ner. Alla sju våningar. Stämplade sedan ut och vandrade iväg mot parkeringen bredvid vattnet. Eftersom tid är synnerligen väsentlig den här tiden på dygnet (sjunkande blodsocker), hade jag bilnyckeln beredd i handen för att kunna kliketiklicka upp dörrarna en bra bit ifrån min blåa Volvo (pensionärsbil, jag vet, men men nu råkar vi ha skaffat en sån).

På håll såg jag bilen. Blå – som min. Volvo – som min. Registernummer som började på ”V” – precis som min. Men hur jag än kliketiklickade vägrade den blinka med lamporna sådär vänligt som den brukar göra när jag närmar mig. När jag var så nära att jag kunde röra vid bilen, så slog det mig att den under dagen hade växt på höjden. Växt ganska rejält, faktiskt. Och tydligen också odlat fyrhjulsdrift.

Fast jag är ju inte dum, på riktigt. Redan där och då insåg jag att så gör ju bilar inte, växer hur som helst. Där och då mindes jag till och med att jag på morgonen parkerat på andra sidan av huset.

Så då gick jag in. Knatade någon trappa upp. Vandrade genom huset och tog ytterdörren mot gatan istället. Och kan ni förstå: där stod min Volvo!

Och blinkade så vänligt med lamporna mot mig.