Tillräcklig

Efter tre års begär och bläddrande köpte jag den äntligen, T-rex trying. Boken som visar hur taskigt det skulle vara att som tyrannosaurus leva det liv som vi idag lever. Titta bara när stackaren försöker skryta över hur stor fisken som han fångat var! På samma sätt vill det sig heller inte riktigt den dagen han hoppat ut från ett flygplan och kommer till den delen av hoppet då det definitivt är dags att dra i fallskärmssnöret.

Hur stor och farlig han än är, så räcker hans armar liksom inte … till. Egentligen är det därför fruktansvärt synd om honom, men för varje ny bild skrattar jag så rått att jag nästan måste lägga mig ner. Lätt att skratta när de egna armarna räcker till och blir över, typ.

I Stockholm kunde jag till och med förankra mina bleka (men ändå förhållandevis långa) sådana runt tunna kättingar som sen i kvällssolen lyfte mig 121 meter ovanför storstadens varma (och stenhårda) gator. Där fick jag sen sväva en stund med bara en liten gunga mellan mig och nämnda gator. Och även om det att hålla i mig bara gav en viss illusion av säkerhet, är jag mycket tacksam över att det lät sig göras.

Så kanske jag borde säga förlåt åt den stackars saurusen som jag trackat hela dagen? (eller så visar jag istället bilden när han försöker sjunga huvud, axlar, knän och tår…)