För varje dag tar det nästan sommarblå vattnet över en allt större del av den tidigare så frusna fjärden. I samma takt som vågorna trevande börjar svalla och slå mot iskanten retirerar pilkarna diskret mot holmarna och säkerheten. Men ännu sitter det några dumdristiga (eller modiga?) kvar, bara några meter från den punkt där vitt möter blått. Som en slags våghalsig installation av Finland 100 år.
När jag kommer hem går jag till garagegaveln som sin marsvana trogen solar sig mot söder. Bland allt det torkade och vintertrötta gräset sticker här och där nytt liv upp. En Scilla. Två Tussilago. Mer behövs egentligen inte för att jag ska känna våren i mig. Det skulle vara en tur med Dyane då, men hon står som bäst i garaget och får sina ögonfransar fixade. Fransar som måste vara i skick tills de ordentliga vårregnen infinner sig och sköljer bort det sista av vintern 2017.
Tänk – här knogar vi bara på, år efter år, vinter efter vinter. Och trots att vi vid det här laget borde ha lärt oss att våren till sist alltid infinner sig…
Så blir vi alltid lika glatt överraskade.
Linda gillar läget 