Hemma

Vår värmepanna har stannat, den brukar göra det ibland. Oftast när det är svinkallt ute så att vi ska sakna den så mycket som det bara är möjligt. Antingen har den ett våldsamt behov av bekräftelse eller så är den helt enkelt illvillig. Jag tror på det senare.

Igen eldar vi alltså, i alla spisar vi har. Nu är det varmare ute än senaste natt, men värmen behövs ändå. Duschar gör vi så lite som möjligt och när jag tvättade håret imorse tror jag bestämt att det iskalla vattnet gjorde så att min stackars skalle krympte några avgörande centimetrar. Efteråt fick jag nästan båda ögonens fransar målade i ett enda svep och när jag tog på mig mössan föll den ner över öronen. Hoppas det reder upp sig, någon gång.

Trots att huvudet minskat i omfång trängs fler tankar än någonsin. Eller är det kanske just för den påtvingade litenhetens skull som trängseln känns snudd på övermäktig? Ett myller av funderingar som uppstod under helgens bilresa genom de milsvida och tysta granskogarna. Inte klokt egentligen hur mycket Finland vi då körde genom och hur mycket man hinner tänka när man inte behöver göra annat. Tänka på hur det är att vara finländare men ändå i många andras ögon aldrig betraktas som finländare fullt ut. Hur konstigt är inte det, egentligen?

Jag är hemma men enligt andra inte h e m m a. Jag tillhör men ändå inte.

Kanske är det bara jag och mitt för tillfället lilla huvud, men ibland känns det som om det skulle vara skönt att få tillhöra, bara sådär. Utan att ifrågasättas. Utan att behöva förklara sig.

Och precis nu, just här. Skulle det dessutom vara skönt att få tillhöra det folk som har sina värmesystem i skick. Både mitt huvud och jag behöver en varm dusch.

Innan vi riktigt snävar in.