För nästan tre år sedan gick en del av mig sönder. Vid mitt första besök någonsin i Rom fick jag en sen kväll i Trastevere se en påtänd och avtrubbad ung mor som sittandes på trottoarkanten gav sitt lilla barn någon form av kvällsmål. Efteråt kunde jag inte komma från minnet av mamman och barnet, tankar över livets fruktansvärda uslighet och frågor över hur man kan bevittna sådant utan att slita barnet ur mammans famn och springa tills stegen tar slut. Hur är det möjligt att existera med vetskapen om att det här sker? Hur är det möjligt att med en sådan känsla av maktlöshet leva vidare? Min goda vän som var med mig under resan gav mig dock ett råd som jag sedan dess har gjort mitt bästa för att hålla i minnet: ”Du kan inte hjälpa alla – men du kan hjälpa någon”. Ett råd som kvalar in i samma kategori som ”Ingen kan göra allt – men alla kan göra något.” Det är fruktansvärt det som nu sker på många håll i världen. Det är fruktansvärt att små barn, kvinnor och män tvingas ge sig ut i det okända därför att det för dem ter sig som det enda alternativet. Det enda. Eftersom trygghet inte existerar där de befinner sig.
Så vad kan vi göra? Vi kan ge av det vi har till de som kommer hit. Vänskap, möbler, kläder, husgeråd, leksaker. Vi kan ge pengar till de olika organisationer som hjälper på plats. Till Kyrkans Utlandshjälp, till Röda Korset. Framförallt kan vi välja att inte blunda för det som sker. Vi kan välja att prata med våra egna barn. Om vikten av medmänsklighet och respekt. Om allas lika värde. Om empati och solidaritet. Och om att allt, såväl lycka som misär, har sin utgångspunkt i mötet mellan mänskor och hur vi i dessa möten väljer att se och tilltala varandra.
Vi kan också med jämna mellanrum påminna oss själva och våra barn om att vara tacksamma för det vi har. För varandra. Och låta den tacksamheten spridas vidare i våra möten med andra.
/ Linda