Jag vill ju verkligen tänka på mig själv som en god hustru. Och som en högst sympatisk, omhändertagande och fin kind of wife. Igår på kajakkursens sista kväll tvingades jag dock inse att så inte är fallet. Verkligen inte. Hela min självbild fick sig en brutal törn när sanningen en gång för alla gick upp för mig: det är Linda som står sig själv närmast. När det kommer till kritan är jag tydligen den kind of wife som utan att tveka räddar sig själv. Men det är väl bra kanske ni tänker? Man ska vara rädd om sig själv och ta hand om den kropp som givits en. Absolut, men man ska väl också vara rädd om sin äkta hälft om det råkar vara så att det är just den hälften som mycket omilt utsätts för vädrets krafter?
Så vad hände? Tillsammans med vår grupp hade vi först övningar nära stranden. Vi svängde kajaken, paddlade sidledes, bakåt, you name it. Efter detta paddlade vi i lugn takt iväg till en liten holme. Ingen lång väg alls, tog ca. 20 minuter att ta oss dit. Väl där övade vi lite till innan vi tog iland för att inmundiga våra matsäckar. När vi startade hemfärden var det mulet och lugnt men efter bara några minuter blåste det hastigt upp och började ösregna. Något som gjorde att söndagspaddlingen snabbt förbyttes till något mycket tyngre, mer svårmanövrerat och särdeles mycket våtare. Och vad gör Linda då? Hon paddlar. Vansinnigt hårt och målmedvetet mot andra stranden. Hennes stackars man kunde hon inte care less for.
När jag efteråt analyserade hela händelseförloppet så säger ju förnuftet att vi hade fem ledare med oss och allt ägde rum på deras ansvar. När han så att säga beslöt sig för att ystert kantra i vinden var det en av dem som assisterade honom upp igen, helt enligt det mönster som vi dagen innan tillsammans övat. Så vad skulle min uppgift ha varit? Jag vet inte, eller ja jag vet: ingen alls. Men jag kunde ju kanske ha kollat var jag hade honom? Jag menar i nöd och lust och allt det där… Nåväl, nästa gång, när det bara är vi två: då lovar jag att fiska upp honom!
/ Linda