Etikettarkiv: vardag

I’m not an Angry person

… eller som vi något modifierat uttrycker oss i min lilla by: jag är inte en arg person. Av naturen that is. Allra helst vill jag verkligen vara glad, god och snäll. Tyvärr är det egenskaper som kanske inte tillfullo kommer till sin rätt i denna värld. Alltför ofta borde man istället tvinga sig själv till att använda händer och tänder i sin iver att komma framåt och uppåt. Den som snällt står i kö och väntar får tyvärr många gånger se sig förbigången på antingen den ena eller andra sidan.

Nåväl. Det var inte köbildning det skulle handla om nu, varken i metaforiskt syfte eller direkt från true reality. Häromkvällen satt jag med tre av mina allra käraste hjärtevänner och diskuterade utmaningarna med att leva i denna vår värld av i dag. Främst då utmaningarna som föds ur det mänskliga samspelet… vare sig det utspelar sig mellan enbart vuxna eller mellan vuxna och barn. I denna diskussion poängterade jag då resolut att jag inte är en arg person. Ett uttalande som får mina vänner att skratta rått åt mig. ”Daah, har du inte fattat det än?” Typ. Och jag blir inte upprörd på dem (bara lite) för jag tycker ju om dem så väldans mycket.

Men faktum kvarstår. Det är jobbigt att gå emot sin natur. Varför ska det vara så svårt att få människor att lyssna på en då man ber snällt? Varför måste man ta till fulrösten för att någon överhuvudtaget ska höja ögonbrynen? Vart har respekten för våra medmänniskor försvunnit? Oberoende av om jag pratar med en sjuttioåring eller en tioåring så är det en annan människa jag har mitt emot mig. Och denna människa ska bemötas hänsynsfullt och med respekt. Och ja… jag blir ledsen å alla våras vägnar, både barns och vuxnas. Jag tänker inte spekulera hur det gått så här och vart vi är på väg: men kunde vi inte alla ta oss i kragen? Ingen av oss borde tvingas att ta till fulrösten när vi ber om en enkel sak.

Punkt.

Påminner om en arg Linda...
Mycket snarlik en arg Linda – vet inte riktigt hur hon ska få till det…

/ Linda

Trött shall be thy middlename

Har ni någon gång varit med om att ni efter en lång dag med många människomöten kommer hem för att mötas av er bild i spegeln? Själva spegelbilden är i och för sig helt okej, det är trevligt att konfronteras av ett sympatiskt och vänligt sinnat ansikte. Problemet ligger lite längre ner. Någonstans där på mitten av kroppen, en bit snett till vänster om er bellybutton. I de trakterna, -ish, möts ni av en öppen dragkedja: från höften ända upp till armhålan. Och just där, där dragkedjan borde ha varit prydligt stängd, ser ni istället en 10 cm. stor glipa och fluffig mage gånger flera. Sånt är inte roligt. Inte alls. Tack och lov är det vinter så den person som råkade ut för detta (jag  nämner inga namn men det är en till mig närstående person, mycket nära om vi säger så) hade ett svart linne innanför. Men i alla fall…. Man blir så trött.

Det är heller inte roligt de gånger som man efter en lång och intensivt rolig kväll i goda vänners lag kommer hem och möts av sin bild i spegeln. Och ja, än en gång kan konstateras att människan man ser på egentligen är ganska gullig och fin… men vad är det egentligen hon har mellan framtänderna? Är det… svartpeppar? En bit gammal sallad? Eller vad i hela friden åt vi på restaurangen?

Ni förstår kanske nu vart det är jag vill komma? Samma sak gäller nämligen för: kvarhängande prislappar modell större, kvarglömda papiljotter i nacken (man ser ju aldrig dem), halvöppet blixtlås, toapapper i skon, strumpbyxor som hänger ut ur byxbenet…. ALLT smågenant och lite till. Jag tycker inte om sånt, inte det minsta. Och nu tycker jag att vi måste få ett slut på det här.

Därför förklarar jag härmed denna dag som början på en ny tid. En tid där vi alla ytterst hänsynsfullt upplyser varandra om sådant som vederbörande själv inte lägger märke till. Vad det än må vara. Basta!

papiljott
Icke kvarglömd papiljott

/ Linda