Elorgel och annat eländigt

Efter att igår ha väntat på service i två evigheter och en kvart lyssnandes till enerverande syntetisk musik var det nästan så att jag tog fram mitt sarkastiska jag vid den första mänskliga röstkontakten. För att fråga om dom någon gång hade tänkt på att de kanske skulle få MER UTRÄTTAT om personalen inte jammade loss på elorgel och andra utdöda instrument dagarna i ända?!

Någonstans där lyckades jag dock hejda mig eftersom jag den hårda vägen lärt mig att sarkasm kanske inte ligger högst upp på den lista av saker som triggar igång människors tjänstvillighet…

Och den behövde jag ju. Mycket.

/ Linda

Idag tänkte jag…

… att jag skulle ha tagit min älskade Citroen in till stan. Bara för att. Sen insåg jag att vädret inte är riktigt på min sida. Eller på någons sida för den delen…

Egentligen borde det inte längre förvåna mig att april beter sig på det här sättet. Så har den alltid gjort. Ger oss några få underbart varma dagar då man nästan känner hur livet återvänder. Dagar då man med ansiktet vänt mot solen kan sitta på trappan  och bara känna hur vinterkylan tinar upp långt där inom en. Sen: BADAMM! Kommer vintern tillbaka. Med kall vind, slaskig snö och känslan av att solen för evigt flyttat bort.

Så jag väntar med att ratta sommarbil. Väntar tills det är ljumma vindar som kommer in mellan de glesa dörrarna och inte sketen snö. Väntar tills solen tittar ner på mig genom det öppna taket istället för att jag måste ha taket stängt och höra snön lägga sig bekvämt tillrätta på det.

Väntar. Men inte länge till..

/ Linda