Back in the old days

sandöfjärden

Eller ”förr i världen” som vi har för vana att säga här i trakten, då simmade min mamma i Sandöfjärden som ni kan se här på bild. Hon till och med fröjdade sig så hejvilt att hon hoppade i från en sten som fanns där någonstans i utkanten. Fanns skriver jag, den finns garanterat där än men nu är det aningens svårt att lokalisera den.

Inte fullt så förr i världen (utan sådär lagom långt bort i tiden) så åkte jag skridsko på samma fjärd. Då måste man först gå ut via ett dike innan man kunde börja glida iväg. Men det gjorde inget, för isen var nästan alltid perfekt när man väl kom så långt.

Men nu. Nu kan man varken simma eller åka skridsko. Nu kan man typ ingenting förutom att gå förbi där längs grusvägen med sin lilla luddboll. Eventuellt kasta sig ut och skära sig så där lagom på vass-strån om det är en syssla man känner väldigt starkt för och smågillar smärta. Men just ikväll lockade det åtminstone inte mig.

Frågan blir då: var det bättre förr eller är det bättre nu? Och mitt svar till det blir ett tvärsäkert: kan jag passa på det? Jag vet nämligen inte. Mamma tyckte om att simma där, det har jag hört henne säga. Jag tyckte om att åka skridsko, det har jag praktisk erfarenhet av. Just nu är det kanske inte höjden på fröjden där på bilden, men vem vet hur det blir om ytterligare några tiotal år?

Då kanske landhöjningen inklusive kringeffekter bidragit till att det finns en fin bongalo där. En såndär som vadhonnuhette ville ha på Saltkråkan (hon som inget av de ”riktiga” Saltkråkebarnen gillade). Eller en vingård? Det kan ju plötsligt hända att min vinranka bestämmer sig för att gå och skaffa familj i en värld som då blivit många grader varmare och därmed lämpligare för produktion av fine wines. Jag menar, sånt kan man ju inte veta nu.

Och det är ju lite spännande.

Schlabamm!

Ni vet hur man ibland känner på sig att den dag som ligger framför en kommer att utformas som en enda lång uppförsbacke? Vanligtvis läggs grunden redan vid det första mejlet man läser för dagen eller det första telefonsamtalet som man tar emot, och med det är det kört. Då hjälps inget annat än att snöra på sig skorna och trycka ner svettbandet över pannan för att sedan räkna ner: tio, nio, åtta, sju, sex … och så kör man som bara den. Non stop. Tills det mesta har löst sig eller man fallit avsvimmad ner.

Idag gjorde jag det, körde. Från klockan åtta tjugo noll noll till sexton tio. Sprang så det visslade om det. Vid några tillfällen, när det ena infernot byttes ut mot det andra, kunde jag pausa och andas ut. I övrigt var det bara att go for it.

Trots det obönhörliga tempot hann jag ändå njuta litet. Av utmaningar som fick sin lösning. Vänner som överraskade med choklad och kaffe (tack Linda!). Teknik som fungerade. Intressanta mänskor och deras berättelser. Projektsamarbete när det är som bäst. Och den vackraste bron i världen som fortsättningsvis väntade på mig när jag kurvade hemåt där vid halv femtiden.

Allt det, på en dag. Och imorgon får vi börja om från GÅ.

Hurra!