Egentid – Schmegentid

Idag tänkte jag än en gång på hur fort tid ändå passerar. I ena sekunden kämpar vi febrilt för att få den åtråvärda ”egentid” som vi är övertygade om att vi inte kan leva utan, för att i nästa sekund stå där och se våra barn packa ihop sitt bohag, flytta hemifrån och lämna oss med mer tid än vi någonsin kunnat föreställa oss. Själv har jag ännu några år på mig tills det Ahlbäckska barnet sticker, och trots att de åren garanterat kafoffar förbi på nolltid,  så känner jag mig ändå någotsånär säker. Men många av mina nära råkar just nu befinna sig mitt i hela den här flyttahemifrångrejen som tycks vara så populär där omkring tjugoårsåldern.

Hon som nyss var en sanslöst egensinnig fyraåring som skrek öronen av mig varje gång vi träffades, håller nu på att bygga upp sitt egna liv. Sitt egna lilla hushålle. Egna rutiner, vänner och vardag. Han som ylade som en vansinnig liten varg när han på skidor tvingades dra ett varv runt elljusspåret är nu färdigutbildad, stadgad och självförsörjande. Och här står jag och fattar noll.

Noll koll kokosboll.

Och någonstans där bland alla åren som gick önskar jag att jag skulle ha kunnat kliva in och pausa. Ställa frågor om varför vi inte fattar att ju mer vi fyller den med, desto snabbare går den. Tiden. Idag anklagar vi våra barn för att inte kunna ha tråkigt. Men hur skulle dom kunna ha det? När vi vant dem med att in i minsta beståndsdel boka upp all sin vakna tid. Ofylld tid = tråkig tid = lång tid. Vågar dom ens ha tråkigt? Vågar vi?

Nej.

Så tiden kafoffar vidare och vi med den. Alltmedan vi febrilt försöker klämma in fler saker att göra, mer egentid. Minuter, timmar och dagar fyllda av …. något.  När det enda vi ibland borde försöka göra är att andas. Låta tiden fylla sig själv.

Låta tiden ta tid.

 

Att ändra åsikt

Under mina år inom kommunalpolitiken har jag lärt mig mer och mer. Men samtidigt som min kunskap växt, har insikten gjort detsamma. En insikt om att jag inte vill göra det här igen. Inte satsa ytterligare fyra år av mitt liv, inte läsa långa föredragningslistor. Inte sitta på ännu längre möten. Inte kämpa för att försöka förstå hur allt hänger ihop och varför man helt enkelt inte bara kan göra som jag vill. Eller som min by eller del av kommunen vill. Varför i hela friden måste det vara så svårt? V a r f ö r?

Så jag sa nej. Det räcker nu. Det här är inte för mig utan andra får ta över. Andra som kan, orkar och vill. Andra som inte blir knottriga i skinnet av allt de försöker greppa. Och som inte grips av vanmakt över att det i ett mötesrum ska vara så svårt att lyssna på och till varandra. Eller svårt att tala till och med varandra. Och med det sänkte sig lugnet och jag var tillfreds. Jag skulle bereda rum för nya krafter.

Men så passerade ytterligare tid. I politiken kan man nämligen inte ställa sig upp mitt under ett möte och vänligt tacka för sig. Man kan själv inte bestämma exakt när måttet är rågat. Den som sig i leken ger … och så vidare i ett strikt tidsbegränsat utrymme. Jag hade ännu ett och ett halvt år framför mig och konstigt nog började mitt nej förvandlas till något som mer liknade ett alldeles tvärsäkert nja. Och detta nja böljade fram och tillbaka i mina tankar. För. Mot. Ja. Nej. Varför. Varför inte?

För tänk om alla skulle tänka som jag har tänkt? Att de ska kasta in handduken och stiga av efter fyra år. Då kunde det bli så att det i början av varje ny period sitter fullt med nya ansikten i mötesrummen. Mänskor som liksom jag kämpar för att komma in i systemet. Och precis när det börjar kännas som att man nästan har bilden klar för sig – så klipper man av. (Eller så kan det mycket väl vara så att det bara är jag som haft en väldigt lång startsträcka, andra hiffar på nolltid det som för mig tagit lång tid att klura ut.)

Så till slut blev njaet ett ja. Och där befinner jag mig nu. Där det kommer att vara möjligt att en gång till skriva mitt nummer på en vit papperslapp. Och även om det bara skulle vara min mamma och pappa som väljer att pränta ner just de siffrorna (för åtminstone dom gillar mig och det jag gör ännu), så kan jag med gott samvete säga att jag och mitt frustrationsknottriga skinn gjorde vårt bästa.

Och försökte.  

Att klaga och annat moralhöjande

På väg väg in till stan imorse var det plötsligt något som kändes annorlunda. Inte annorlunda som i fel, utan annorlunda som i rätt. Jag försökte spana kring mig vad det var som kunde orsaka denna svaga men ändå tydligt märkbara sensation, men eftersom jag inte visste vad det exakt var som jag skulle titta efter, så lyckades jag inte särskilt bra. Ända tills jag kastade en blick i backspegeln och såg tre, fyra bilar i rad efter mig. Detsamma hände när jag spanade framåt där det med lagom långa mellanrum också körde tre, fyra bilar. Och då slog det mig! Jag befann mig i färjraden.

Jag älskar vår bro. Vore det möjligt skulle jag bo vid foten av den bara för att varje dag få vakna upp och betrakta den. Alternativt bo högst uppe på krönet där vindarna ofta sveper kring öronen och utsikten breder ut sig, sjömil efter sjömil. Men, och missförstå mig rätt nu, den är inte en färja. Meh, det är den ju alldeles uppenbart inte! säger ni nu och himlar med ögonen. Nej det är den inte men det är inte det som är poängen. Poängen är att färjan på ett högre plan var något alldeles speciellt. Den förenade oss.

Först och främst för att den var vår ”enda” väg ut (om man färdades med bil that is, simma går ju alltid), men också på så sätt att vi hade något gemensamt att klaga på under alla de otaliga timmar vi köade i väntan på den. Alla de gånger när det kändes som om chaufförerna pausade dygnet runt. När de la ner bommen mitt framför motorplåten. När de körde så sakta att måsarna utan ansträngning simmade om vår stora gula flotte. Då klagade vi. Andra dagar när solen sken, livet lekte och vi mirakulöst hunnit med på sista varvet före pausen, så stod vi tillsammans på däck och bara njöt.

Det var den känslan som jag tillsammans med morgonens fellowbilister fick tillbaka. Känslan av vi mot världen. Jag undrar vad dom alla skulle säga om jag la en bom vid bron? Så att vi skulle kunna stå där tio-femton minuter varje morgon och klaga. I och för sig kan vi väl inte klaga på bron, den är allt vad vi vill ha och lite till. Men kanske på annat? Typ livet, skattöret och andra upplevda orättvisor. Sen när våra femton minuter gått kunde vi bara kliva in i våra bilar, höja bommen och fortsätta som nya mänskor. Jag tror nämligen att det är karaktärsdanande och bra för moralen,

att ha något gemensamt att klaga på. 

Örongodis

En av de bästa saker jag vet är att lyssna. På allt från musik till andra mänskors berättelser, intressanta föredrag, podar eller huvudlösa skrönor. Jag njuter av att få luta mig tillbaka, att ibland låta mig underhållas och ibland utmanas att tänka nytt och annorlunda. Medan benen långsamt somnar bort under mig och hjärnan arbetar hårt för att bearbeta allt som den får ta del av, blir mina öron alldeles glada, varma och gosiga. Typ som ikväll när jag fick bänka mig nedanför Akademisalens podium och lyssna till Jan Guillou (tack för det, Vasabladet!).

Under några timmars tid vävde han samman dåtid med nutid, politik med religion och fakta med fiktion. Han berättade om sånt som under 1900-talet verkligen hände och sånt som kunde ha hänt. Ändå talade han inte så gärna om sånt som i framtiden kan komma att hända, då med hänvisning till att han inte ville gå utanför sin kompetens. Och det är gott, alltför många av oss har en benägenhet att göra det misstaget.

Av allt det han sa är det speciellt en sak som jag just nu inte kan släppa, det att ordets makt håller på att begränsas. Sorgligt nog förstår jag varför han säger så, i vad han grundar tanken.

Men jag tycker inte om det.