Eller ja, egentligen har hela året skälvt. Ända in i märgen påverkat av seglivad pandemi, av minnessjukdom, saknad och skrivkramp. Kanske hade jag hanterat allt bättre om det senast nämnda inte hade inträffat just det här året? Eller blev skrivkrampen ett resultat av allt som ägde rum? Jag vet inte, men under ett år skrev jag bara två inlägg på den här sidan. Det räcker inte. När orden som släpps ut blir för få blir mängden som trängs inom en alltför många, tills det blir omöjligt att avgöra vilka som måste frigöras först. Till sist blir det lättast att skaffa lådor och stuva undan alla de ord som redan finns där och på det viset ge rum för fler att stängas in. Men för att inte år 2022 ska följa samma oskrivna mönster gör jag nu ändå ett försök att glänta lite på locken. Ser om orden och texten vågar sig ut.
Mitt första halva år gick åt till väntan. På att pandemin skulle mattas av. På att vi alla skulle få återgå till vår fysiska arbetsplats. Men också på kommunalval och frihet att äntligen få tänka själv. Utan att dömas av de egenutnämnda domare som ofrånkomligen finns i alla samhällen överallt. Jag väntade på sommar och värme. På att få andas fritt.
Under årets första halva sålde jag också min vapendragare från många år tillbaka, min älskade Citroen Dyane. Sålde henne för att statuera exempel till resten av min lilla familj. Visa dem att det är möjligt att sälja en bil innan man köper en ny, att det oftast till och med är nödvändigt. Istället för henne köpte jag mig en röd liten sportbil, en Triumph. Kanske var det en ålderskris? Kanske var det ett sätt att visa världen att också jag är cool. Även om jag vid det här laget borde ha insett att det är något som yours truly verkligen inte är, utan istället mera av en rostig, skramlig, plåtlådsmänniska. Under senhösten saknade jag Dyane så att jag nästan gick i bitar. Skämdes gjorde jag också – hur kan man sälja en vän? Så den senare halvan av året köpte jag mig en annan plåtlåda. En rostig skramlig en, precis som jag.
Det här året dog flera personer som under lång tid funnits nära mitt hjärta och under sommaren deltog jag i tre begravningar. I den vackraste av tid var det många med mig som fick ta det största och mest ofrånkomliga av avsked. Under året blev också en av mina mest älskade diagnostiserad med minnessjukdom och där är saknaden annorlunda. Jag förstår ännu inte hur en människa bit för bit kan demonteras. Förstår inte hur konstigt det känns att sakna någon som ännu står bredvid en.
Som år betraktat var 2021 alltså ingen höjdare, ändå fyllde det sitt syfte: att lära mig mer om hur det är att vara människa. Jag har nämligen också skrattat en hel del med familj och vänner. Övningskört i nejden tillsammans med den yngre generationen och under de resorna fått min muskiksmak uppdaterad på det mest kreativa sätt. Jag har paddlat i ljusa sommarnätter och vandrat i snåriga och mörka skogar. Jag har delat min arbetsvardag med fantastiska kollegor och tillsammans har vi hittat lösningar till det mesta som behövts lösas.
Visste ni att en del forskning säger att under de år då vår ålder slutar på en nia tar vi fler omvälvande beslut än under andra år? (annan forskning säger whats’s the difference liksom, år som år, same same) Det sägs att övergången konstruerar ett slags öppning till reflektion över vad vi har åstadkommit och vart vi är på väg. Vi söker mening vilket ibland kan vara nog så svårt att finna, medan den andra dagar är självklar. Under de dagarna tänker jag att det kanske inte behöver vara mer invecklat än att meningen ligger i att att finnas till? För andra, men också för sig själv.
År 2021 slutade min ålder på just den siffran, 9.
Tänk.
Linda gillar läget 