Skilda vägar

På varsitt håll i mötessalen rafsade vi snabbt ihop våra saker. Hastade iväg ut för att hämta våra jackor. Klädde på oss och hängde väskorna över varsin axel, för att sedan nästan krocka med varandra när vi samtidigt skyndade ut genom ytterdörren. Jag är på väg på körövning! ropade hon. Jag ska till Alko efter en flaska vin! ropade jag. Sen knatade vi några snabba steg jämsides för att sedan sätta oss i bilarna och köra iväg åt varsitt håll.

Och då tänkte jag på hur skönt det ändå är att vi alla gillar olika saker. Någon blir glad av att sjunga i kör. En annan av det att få njuta av ett glas rött till den chilichoklad som hon idag fick som oväntad gåva (hurra för sådana överraskningar!). Medan en tredje antagligen knappt kunde vänta tills han eller hon äntligen skulle få komma hem, snöra på sig löpskorna och därefter ge sig ut en timme längs vägen. I höstmörker och snålblåst.

Vi gillar olika. Och vi är olika. På något vis finner jag tröst i den tanken. För tänk hur förutsägbart livet och tillvaron annars skulle bli. Om vi alla alltid höll med. Om vi alla gjorde de samma sakerna. Alltid. I nödfylld lust och lustfylld nöd. Hur skulle det se ut?

Tråkigt är bara förnamnet.

Replot Open Air

Av olika orsaker blev det inga biljetter köpta till Vasa Open Air. Eller egentligen var det enbart en mycket tungt vägande orsak som avgjorde det hela: vår feghet. Då tätt sammankopplad med vår aversion mot våta och kalla kläder. Såsom kläder har för ovana att bli när man länge står ute i hällregn. Och vem kunde sist och slutligen ha anat att himlen under lördagskvällen skulle spricka upp och världen (eller åtminstone Vasa-trakten) skulle visa sig från sin bästa sida? Inte fega jag åtminstone. Som tydligen blivit tjugo år äldre under det senaste året. Tjugo långa och dessvärre tråkiga år.

Så nu hjälps inte annat än att släpa sin medelåldriga kropp ut till badtunnan. Och sänka ner den i sisådär trettiåttagradigt vatten. Eventuellt med en päroncider i handen. Sånt gör nämligen gott för gamla frusna leder, såväl värme som cider. Kanske behagfullt vifta lite med de giktfyllda tårna alltmedan man blickar upp mot himlen och de första stjärnorna som så småningom tänds. En efter en. Med endast trygg tystnad i bakgrunden. Och kanske, men bara kanske – en cider till. Vem vet, borde man eventuellt försöka sälja in hela idén, som Replot Open Air? Nej då blir det för trångt. Och ljudligt. Låt de yngre mänskorna istället trängas på Karlsplan medan dom lyssnar på sin dunka-dunka.

Medan vi njuter av livet.

/ Linda