Need I say no more?

Mellandagsrea…

Idag har jag insett att jag kan a) väsa mellan tänderna precis minst lika snyggt som Clintan b) tappa tålamodet på exakt o,1 mikrosekunder, just den hundradelen av en mikrosekund innan jag drabbades av ruelse och megadåligt samvete inför det faktum att det är jag som ställt till det hela: habegäret, leksakshungern och bristen på mat i tredje världen. Typ. Alla världens sorger och bedrövelser blev med ens mitt eget personliga ansvar när jag stod där i butiken med ett barn som till julen erhållit ett mindre hav av leksaker och ändå tyckte att han behövde lite till. Fylld av självömkan och känslor av ”välkommen att trampa på mig bara jag-är-ju-en-vansinnigt-jättedålig-förälder” gick jag där och våndades. Hur blev det så här? Var gick det fel? Varför kan inte mitt barn vara nöjt med kottedjur och hemsydda gosebilar?!

Ja jesses. Den som det skulle förstå. Bedrövat drog jag på mig min alldeles egna hemsydda tagelskjorta i storlek medium medan jag saktmodigt hängde med huvudet. Och led. För min skull, mitt barns skull och hela mänsklighetens. Och mitt i allt, när jag såg mig där gungandes fram på bedrövlighetens hav – sugandes på värdelöshetens karamell, så insåg jag att jag nog ändå är en ganska okej mamma. And I quote: ganska. Jag prövar mig fram och jag gör sannerligen mina misstag. Men jag tror att jag har en ganska bra uppfattning om när jag gör dem. (I ärlighetens namn uppfattar jag dock mina misstag aningens sent de flesta gånger…) Men min poäng är – varför skulle jag annars sparka mig själv tills det svider in thö behind?

Så vad ska jag göra? Svårt att säga… Kanske sluta sparka mig in thö behind? Kanske sluta shoppa i onödan? Kanske visa min son att det finns så mycket mer i världen än Star Wars Clone Trooper? För egentligen är det ju inte mitt fel. Egentligen kan hela dagens vansinne både del 1, del 2 och samlingscd:n härledas till George Lucas. Dumma dumma George! Eller nej, förlåt George, det var jag. Hela tiden. Var det jag. Och jag lovar – I will do better. Kottedjur will be my middlename!

knotte

/ Linda

It ain’t over til it’s over

And now it is. Over. En månads intensiv och stirrig förväntan har med ens bytts ut mot avtrubbad chokladdvala och högar av omslagspapper lite här och var. De nya leksakerna börjar så småningom vara genomtestade, byggsatserna ihopbyggda och alla nya varma plagg har testas för eventuell stickighet. Här kör vi enligt skalan måttligt ylande = inget stick, mycket ylande = mycket stick. Som tur är har vi begåvats med fantastiska tomtemoror som alltid levererar almost stickfria items. Enorm yrkesskicklighet kombinerat med modernt garn kan som ni säkert alla vet åstadkomma nästan hur släta plagg som helst. Det tackar vi för. Tack!

Annat var det förr när undertecknad av den snälla tomten erhöll en ny stickad outfit. Alltid. Årligen. Under minst tio års tid. Föreställ er Linda i nystickat från topp till tå… och här snackar jag mössa, tröja, vantar, yllekalsonger och…. tadaaaa: sockor! Det är kanske inte så konstigt att jag var ett mycket rundlätt litet barn eftersom jag så fort jag rörde mig piercades av miljoners små illvilliga yllemikrober. ”Å så rund och gosig hon är” sa alla tanterna.  Ha säger jag bara! Och ha igen. Skulle jag ha varit något mer handfast och atletiskt byggd skulle jag garanterat ha konfiskerat min mors stickor innan hon hann säga ylle.

Fast nu råder ännu julens och tacksamhetens tid – så nu glömmer vi det! Alla klappar är bra klappar, visst mamma? Och jag älskar ju dig ännu så ingen skada skedd. Vi försöker istället bevara lite av friden ännu några dagar. Även om det stundvis är svårt när chokladdvalan plötsligt peakar och avbryts av häftiga sockerrus. Lätt irriterade ordutbyten tar då vid för en stund innan lugnet och halten av choklad åter jämnar ut sig i våra julstinna kroppar. Ja herreminje, några dagar till…

tröjan

/ Linda

Mitt i Livet

Idag blev det så tydligt – det att jag är mitt i livet. Efter ett varv via skolan för att trösta liten lessen unge innan han skulle vidare till kär kompis, for jag hem till min alldeles egna mamma. För lite tröst och kvalitetstid. Som vanligt levererade hon på nolltid, hon råkar händelsevis vara världens bästa mamma. På köpet fick jag dessutom Fattiga Riddare. Bara det! Vem annan är beredd att på ingen tid alls svepa ihop något så infernaliskt gott till mig? Någon?

Ibland har jag funderat kring hur länge jag egentligen kommer att vara hennes barn. Hur länge jag behöver min mamma till att plåstra om alla de skråmor jag skaffar mig i livet. Det fanns en tid när jag trodde att jag verkligen var vuxen på riktigt och att det nu var dags att släppa taget för att hanka mig fram utan hennes tröstande ord och händer. Men nu förstår jag att det aldrig går över. Barnaskapet.

Som barn till min mamma och mamma till mitt barn har jag en av de bästa positionerna man kan önska sig. När det gäller min unge kan jag ta vilken strid som helst, men när striden varit svår får jag söka kraft hos mamma. Mamma som i sin tur försvarar sitt lilla 40-åriga barn till sista blodsdroppen. Och ni har väl alla mött en stridslysten pensionär? Bara som en liten påminnelse…

Mina Bästa Människor

 

 

 

 

 

 

 

 

 

God Natt,

/ Linda