I’m a late bloomer

För 40 år sedan fick min kära mor och far sitt tredje barn. Eftersom de redan hade två flickor från tidigare hyste de en bestämd uppfattning om att denna tredje ättling i rakt nedåtstigande led skulle bli en pojke. Och att denna pojke skulle heta Niklas. Punkt. Någonstans måste det dock ha gått fruktansvärt fel i deras planering och istället för ett kraftigt gossebarn anlände en blek liten unge som tyvärr inte ägde sådana fysiska förutsättningar som skulle berättiga till namnet Niklas. Det var andra tider då nämligen, idag är det säkert helt accepterat att döpa små flickebarn till Niklas. Eller Niklas Sofia som det skulle bli med båda mina förnamn.

I övrigt tog mina föräldrar det hela mycket bra och efter den inledande förvirringen kring namnfrågan kan jag inte annat säga än att jag hade en mycket behaglig barndom. Små bakslag ingick förstås, men sånt får man räkna med när man har två större systrar. Man kan ju inte begära att de alltid ska komma ihåg att titta efter var deras lillasyster är före de smäller igen bildörren. Och jag överlevde ju så varför klaga? Jag överlevde många gånger om man säger så. 40 år.

Inför årets upplaga av den långa raden födelsedagar försökte jag känna efter om det kanske skulle vara läge för en kris. Men trots att jag tog i ända från tårna och riktigt på allvar kände efter lyckades jag inte mobilisera några större kriskänslor. Istället insåg jag att jag är ganska nöjd för tillfället. Precis nu, precis här. Jag har helt enkelt en mycket lång startsträcka till vuxenheten, som engelsmännen säger: I’m a late bloomer. Och varför förhasta sig när det gäller något så pass stort som Livet? Ge mig bara fyra decennier så klarar jag vad som helst!

God Natt,

/ Linda

Niklas Sofia

Konsten att marknadsföra en bil

Bara en bild och yttepyttelite text till innan jag går och lägger mig! Alla ni som inte orkar läsa så får härmed lov att blunda ett par rader… jag säger till när det är dags för bilden och ni får öppna ögonen igen. Okej?

Sent ikväll stegade min gamle far in för att få bilderna från deras digitalkamera överförda till en minnepinne. Eftersom alla våra exemplar (som vanligt) var överfulla med allt som man kan tänkas behöva, fick jag snällt ta mig i kragen och radera sådant som inte var avgörande för familjens gemensamma lycka. Mot förmodan visade sig det vara en hel del som kunde tas bort utan att en enda tår fälldes eller några onda ord yttrades oss familjemedlemmar emellan, och till slut återstod endast one item: en inskannad annons från Vasabladet, utgivet den 4 april år 1973. Originalet fick jag för något år sedan av min kusin som hittat tidningen när han tog över min morfars gamla stuga (tack, tack, tack och tack igen!). Och precis NU vill jag dela med mig av annonsen till er.

Om ni läser marknadsföringstexten kommer ni eventuellt att notera att den skiljer sig en aning från dagens bilannonser. Här är det inte prestanda och kringutrustning som är avgörande utan orden som används är För er själsfrid.

Nu får ni titta! Njut!

 

 

God natt,
/ Linda, som nu lovar att inte orda mer om sin lilla bil. (På ett tag åtminstone…)

Citroёn mon amour

Idag tog vi årets sista varv genom byn, min lilla plåtlåda och jag. Under sommaren som gått har vi liksom tidigare somrar gungat fram längs vägarna tillsammans. Kilometer efter kilometer har vi njutit av vädret, skön musik och varandras sällskap. Men säg det som varar… I några veckor redan har jag känt hur höstkölden sipprat in vid otäta dörrar och nu insåg jag att det är dags att köra in fröken i uthuset, bädda om henne och ta farväl tills vi ses nästa vår igen.

Innan jag köpte henne visste jag inte hur mycket man faktiskt kan tycka om en liten bil. Idag skulle jag, med risken att ni skrattar åt mig, nästan kunna säga att jag älskar henne. Eller ja, det är väl inte henne som jag älskar utan allt det som följer med på sidan om. Jag älskar att köra med öppet tak under en klarblå himmel och när solen och vinden behagligt värmer min nacke. Jag älskar doften av saltvatten när jag närmar mig bron och hur jag kan höra måsarnas skrik rakt över huvudet. Jag älskar till och med skramlet från motorn. Ett skrammel som tidvis är så högljutt att jag måste vrida upp stereon till maxgränsen för att överhuvudtaget ha koll på vilken musik jag lyssnar till.

Min bil är mer än en bil – hon är den ultimata blandningen av tiddelipom och jopphejdi. Och jag tror på allvar att vi skulle få en lite lyckligare värld om vi alla mellan varven tillät oss att gunga fram i en liten Citroёn Dyane från 1972. Tror ni mig inte? I så fall måste ni boka in er på en provtur, tyvärr blir det först våren 2013. Tills dess få ni njuta av henne på bild…

God Natt,

/ Linda